LEDARE
Ronnie G Lundin tycker/tror att jag gör en tankevurpa när jag resonerar kring rimligheten i att de som använder sig av en skattesubventionerad tjänst betalar en avgift för detta, trots att man redan bidragit till subventioneringen via skattsedeln.
Jag kan tycka att Lundin trasslar in sig i sin egen logik. Fast det kanske är så att han anser att det är statens ansvar att fullt ut betala för hushållens barnomsorg. Om det är det som är slutsatsen borde Ronnie G Lundin jobba för att hela lönen går direkt till statskassan för det skulle behövas för att fullfölja dessa ambitioner.
Det finns mycket som saknas i Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets angrepp på regeringen i allmänhet och skattetrycket i synnerhet. För det första det enorma hyckleriet i att ständigt angripa jobbskatteavdragen utan att ha nån ambition att dra dem tillbaka.
För det andra nämns det aldrig att det skulle finnas något som helst dilemma med välfärdens finansiering inom en tämligen nära framtid. Skulle vi bara låtit bli att sänka skatterna så skulle det inte ha funnits några problem. Ändå vill de alltså inte återställa inkomstskatten eftersom det skulle drabba vanliga familjer som nu är vana med att ha mer pengar att röra sig med. Trots att ingen vanlig familj haft nån nytta av jobbskatteavdraget eftersom det bara gått till ”de allra rikaste”.
Håhå, jaja.
Det verkar mer populärt att beskriva Sverige som ett land präglat av fattigdom – och ta tiggare som kommer hit från Rumänien som bevis för sin tes – än att diskutera hur en rödgrön politik tar sig an prognoserna för framtidens välfärd.
Om vi inte ska göra allvar av scenariot ovan att låta lönerna gå direkt till statskassan, så krävs det en del arbete för att möta den demografiska utvecklingen där allt färre arbetsföra ska ta hand om allt fler äldre äldre. Att ha som ingång att statens del av finansieringen av vår välfärd ska öka när allt pekar mot att vi inte ens kommer att klara dagens nivå om några år, är en orealistisk och oansvarig inställning. Vänsterpartiets slogan ”Vi har råd med välfärd” är totalt till intet förpliktigande. Frågan är snarare var gränserna för välfärden ska dras.
Det är ingen elak ”högerattack” utan en högst närvarande och berättigad fråga. Men visst kan man låtsas att det bara är skrämseltaktik från ”högern” för att hålla medborgarna i schack. Man kan fortsätta att tycka att allt ska vara gratis och hoppas att man själv hinner checka ut innan det visar sig att det inte löste problemet.
Eller också kan man låta dem som kan och vill betala mer för till exempel barnomsorg göra det som en del av lösningen på problemet.
Tyvärr räcker det inte.