LIBERAL KOMMENTAR
Riksdagsårets sista partiledardebatt förvandlades snabbt till startskottet på nästa års valrörelse. Utan undantag markerade partiledarna och Mikael Damberg, som representerar Socialdemokraterna i Stefan Löfvens frånvaro, sina revir på den politiska spelplanen. Socialdemokraterna och Moderaterna tävlade om att ta störst ansvar för jobben, och därmed underförstått för ekonomin och landets framtid, medan de mindre partierna nischade in sig: Utbildning (FP), småföretagande (C), individens moraliska ansvar (KD), hållbar utveckling (MP), förbud mot vinster i välfärden (V) och – surprise! – minskad invandring (SD).
Trots en del motgångar lyckas Alliansen fortfarande visa upp en gemensam fasad. Eventuella meningsskiljaktigheter yppas inte offentligt – Alliansregering är honnörsordet – men samtidigt har alla fyra taggat ner i regeringsfrågan, troligtvis på grund av det svaga opinionsläget.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) kritiserade visserligen Socialdemokraterna för att bete sig som att de kommer att kunna regera i ensamt majestät och frågade Åsa Romson hur mycket Miljöpartiet kommer att ha att säga till om i en rödgrön regering.
Jan Björklund (FP) pressade i sin tur Jonas Sjöstedt (V) till att förklara att han hellre ser Löfven än Reinfeldt som statsminister. I klartext betyder det att Löfven inte behöver muta Vänsterpartiet med ministerposter, eller säga nej till vinster i välfärden, för att de inte ska fälla en socialdemokratisk minoritetsregering.
Trots att Reinfeldts tonfall mot MP var hårt, många tolkar det säkert som att han inte bara stängde dörren utan även satte på dubbla hänglås, kan frågan ”Hur mycket får Miljöpartiet att säga till om i en rödgrön regering?” klassas som en svag öppning. Även om det kan tyckas långt borta går det inte att bortse ifrån att det är ett sätt för Reinfeldt att halvsäkra regeringsmakten.
I början av debatten beskyllde Mikael Damberg Fredrik Reinfeldt för att låta som Göran Persson (S) inför valet 2006. Då stod en trött och mätt statsminister mot en hungrig och regeringssugen oppositionsledare. Om uttalandet kommit tidigare i våras hade det legat något i det, men på onsdagen var läget ett annat. Det var en ganska kaxig och självsäker statsminister som tog plats i talarstolen. Attackerna var skarpa, replikerna vässade och argumenten slipade.
Om inte annat gav faktiskt riksdagsårets sista partiledardebatt svar på en fråga: Reinfeldt vill verkligen fortsätta regera. Samtidigt är det inte troligt att det räcker med fyra Allianspartier för att förverkliga den drömmen.