Bästa Irene Magnusson.
Jag har aldrig nekat dig att ha din åsikt och yttra den offentligt. Att behöva bemöta sådana påståenden känns föga konstruktivt. Inte heller har jag någon ambition att alla ska tycka som jag eller att man inte får "klanka på politikerna".
Jag tystar ingen debatt, jag söker debatt. Det är hela vitsen med en ledarsida. Monologer där människor bara predikar sina egna åsikter utan intresse att bryta dem mot andra, är tämligen tröttsamma.
Om man spyr sin galla över andra får man nog räkna med att få mothugg, inte ta det som en personlig kränkning.
Och är man en offentlig person, så som man blir när man företräder andra, så är man det, oavsett hur man undertecknar sina insändare. Det gäller, på lite olika villkor, både mig och Irene Magnusson. Då ställs högre krav på ens agerande och uttryckssätt, att man kan förklara vilken grund man har för det man tycker och säger.
Mer intressant än att påstå att jag inte respekterar Irene Magnussons yttrandefrihet (!), skulle det vara om hon berättade mer om just Klostergården, hennes hjärtefråga. Där avsatte den förra majoriteten 400 000 kronor, en icke föraktlig årlig summa, som hyresbidrag till den intressegrupp som hade planer för den del av de gamla lokalerna som man ville ha kvar som mötesplats.
Detta var ett erbjudande som få andra organisationer fått, varför lät man detta bidrag brinna inne?
Jag har full respekt för Irene Magnussons engagemang. Men när man går ut så hårt i sina omdömen om andras agerande så kan man kräva att man har lite mer på fötterna. Alla har rätt att ha sina åsikter, med det inte sagt att man har rätt att stå oemotsagd.
Det handlar inte om person, utan sak.