Jenny Persson skrev om glesbygdens villkor i lördags. Det är inte glesbygden som skapat avstånden mellan henne och hennes doktor, snarare borde hon tänka i de termer av klassamhälle hon och jag växt upp i.
På Hemse bugade och bockade man sig för doktor, apotekare, landsfiskal, kyrkoherde och så vidare. Utom min galna far som inte hade ett uns över för dem som inte kunde betala sina räkningar i hans firma. Alla lärare på ön visste vem som var rik och vem som var fattig i de gåvor som ofta las på katedern för ett bättre betyg.
Oavsett var på ön har det i grunden funnits ett klassamhälle och finns än. Ute i de socknar där riksdagsmannasläkter fanns, existerade också ett slags fisförnämhet man skulle buga och bocka för. Inget är nytt under solen. De sociala avstånden har alltid funnits, nu kan man lägga till de milsmässiga avstånden från glesbygden till sin doktor eller sin skola.
Det gäller att räta på axlarna och sluta svettas och i stället kavla upp ärmarna, vilket inte är helt enkelt för kvinnor. Det var lika svårt att gå till Redners konditori om kvällen, när en bunt ynglingar stod utanför och tuppade sig.
Lika svårt var det, som det nu är för många tonårstjejer som vill gå till Puma, men möts av en hord av pojkar och unga män. Klart att tjejer blir skraja. Det fanns lika mycket tafsande av pojkar, som höll fast en, när jag gick i Högbyskolan, som det finns i andra ungdomssammanhang i nutid.
Klass och kön hänger samman, men klass har alltid prioriterats. Kön har inte existerat i arbetarklassen oavsett om kvinnor gjort två olika jobb om dygnet.
Landsbygden utarmas inte bara på skolor. Är det något regionens folk i sin tur tafsar på, är det offentlig verksamhet ute i bygderna. Kan de slita åt sig ett stycke här och ett stycke där för att föra till Visby, så gör de så. Det heter att Slite ishall inte utnyttjas till fullo. Ingen föreslår att Visbyungdomar skall lägga sin träning i Slite, men det är fortfarande självklart att Sliteungdom skall träna i Visby om det finns en ledig tid.
Men värre är, när kvinnor trakasserar andra kvinnor, som numera pågår i det offentliga. En ledning tillåter mellanchefer att bryta ner kompetent personal och förstöra verksamheter på landsbygden.
Något Slite vårdcentral nyligen har fått erfara, samtidigt som den nye regiondirektören far runt och påtalar att regionens personal inte trivs.
Var finns landsbygdens starka kvinnor och män? Existerar politikeransvaret? En skoldemonstration för tre år sedan med 3 000 personer kan inte jämföras med fem bröd och två fiskar, tro mig. Att behålla landsbygden levande betyder ett ständigt arbete och ett evigt slagsmål om bitarna. Så kom igen.