Numera talas inte om den allenastyrande chefen som något föredöme. En god ledare ska vara mer som en coach, en som driver organisationen framåt. Förstår gruppdynamik och inofficiella maktstrukturer, som förstår att devisen "personalen är ens viktigaste resurs" inte bara är något man säger.
Även om man samtidigt kan vara väldigt målmedveten och driva igenom sina beslut trots protester.
Men den senaste tiden har det kommit fram lite för många exempel på oprofessionellt ledarskap på Gotland för att det ska kunna tolkas som en slump.
Först har vi regionens högste ansvarige politiker, Åke Svensson, som framstår mer och mer som en totalt maktlös ledare. Ingenting kan han påverka, allt är "nån annans" fel. Inte ens tillsättningen av regionens förvaltningschefer kan han påverka, ett elakt rekryteringsföretag har smugit sig in och tvingat på regionen en oduglig chef för hälso- och sjukvården.
En häpnadsväckande oproffsighet blottlades när regionen skulle berätta om avsättningen av just denna oduglige chef.
Tillförordnade regiondirektören, Per Lindskog, skickar ut ett intetsägande pressmeddelande, stänger av sin telefon och gör sig oanträffbar. När han tror att han klickar bort ett samtal från en reporter från Gotlands Allehanda, trycker han istället på svara så att reportern hör hans skrockande kommentar till bänkgrannen: "ser misstänkt ut som ett medienummer, hö hö".
Per Lindskog får lov att sitta ifred på ett möte, men att avsiktligt strunta i att svara för att det är en journalist som ringer för att fråga om ett pressmeddelande där hans namn står som angivet om man har frågor, det är i sanning oprofessionellt.
Det är ju inte heller bara reportern han klickar bort, det är oss alla, medborgarna i den region han styr över, som han inte anser ha att göra med varför en nyss tillsatt chef får sparken.
I går kom det kanske värsta exemplet.
Vad som anses vara dåligt ledarskap inom den gotländska sjukvården lever vi ännu okunnighet om eftersom det inte anges varför man sparkade sjukvårdschefen, Anders Karlström, men det som tydligen anses vara acceptabelt är att en manlig läkare under flera år trakasserar och tafsar på sina kvinnliga kollegor.
Ett beteende som trots att det var känt inte gjordes något åt.
Att bli sexuellt trakasserad på arbetet är, enligt en annan läkare (kvinna), tvärtom något man "får räkna med" som kvinnlig läkare.
Det är det så klart inte alls. Och det är bara att hoppas att budskapet nu nått fram.