Hur kan två små orter i samma kommun, med samma förutsättningar, såväl geografiskt och demografiskt som ekonomiskt, ändå vara så totalt olika?
En liten del av Annie Lööfs dragning på Gotland i går fastnade i mitt huvud.
Hon jämförde de två små byarna Pauliström och Ramkvilla i hennes hemtrakter i Småland.
I Pauliström är det som nån lagt en vår filt över byn medan företagsamheten sprudlar i Ramkvilla. Så beskrev Annie Lööf skillnaden.
Det handlar så klart om attityder och människornas inställning till saker och ting.
Samma gäller för Gotland.
För hur kan det vara att så många människor lever för den tid de får vara här medan många av oss som bor här året om talar om Gotland som platsen som Gud glömde?
När jag läser olika beskrivningar av hur eländigt allt är på Gotland blir jag oerhört konfunderad. Ofta handlar det om ren okunskap, man har helt enkelt inte tagit reda på vad som är sant utan sprider sanningar utifrån sin egen uppfattning och tolkning.
Som att Gotland skulle ha en exceptionellt dålig vård.
Att hela det gotländska samhället är korrumperat, inklusive de lokala medierna.
Alla är släkt med alla och ens syskon kan också vara ens kusiner.
Att hela kusten har byggts sönder av giriga entreprenörer.
De gamla behandlas ovärdigt och under all kritik.
Hela den gotländska landsbygden är avfolkad och alla hus uppköpta av rika fastlänningar.
Jag känner inte igen mig.
Men det ständiga ältandet av hur dåligt allt är påverkar oss alla, oavsett om vi vill det eller inte.
Man ska inte spela upp nån sorts hysterisk varumärkesteater där alla nackdelar ska trollas bort genom magi.
Eller flummiga "nu ska tänka positiva tankar så att universum kommer i balans och harmoni".
Men det GÅR att förändra attityder och självkänsla. Det som "sitter i väggarna".
En början är att börja tillåta varandra att både lyckas och misslyckas.
Här finns lite att jobba med kan jag tycka.