Tågstrejken i södra Sverige är inne på sin andra vecka. Arbetsgivarorganisationen Almega har inte velat gå fackförbundet SEKO:s krav till mötes och i tisdags meddelade SEKO att strejken utökas. Från och med midsommarafton kommer pendeltågstrafiken i Stockholm att tas ut i strejk om inte Almega går med på en lösning.
Strejken började med att Veolia, som kör Öresundståg, meddelade att de skulle säga upp 250 personer för att istället anställa dem på timmar. Många skulle då förlora den trygghet som gör att de vet att de kan betala hyra, mat och räkningar varje månad.
Stödet för strejken har varit starkt från start. Nästan samtliga pendlare som intervjuats av lokalmedia har varit positiva till strejken, även om det innebar upp till en timme längre restid för dem varje dag. En SIFO-mätning visade att sex av tio stödjer strejken och att endast sju procent stödjer Veolia i konflikten.
Nästan 8 000 personer har gillat facebooksidan ”Vi pendlare stödjer strejken” och på den har flera hundra solidaritetshälsningar från hela landet publicerats.
Också den fackliga solidariteten har varit stor. Samtliga av LO:s fackförbund har ställt sig bakom SEKO. Om strejken skulle dra ut på tiden kan SEKO förvänta sig att andra LO-förbund ställer upp med sympatiåtgärder.
Det enorma stödet för strejken visar att det verkar finnas uppdämd längtan efter politisk strid som inte bara handlar om jobb, jobb, jobb utan som också handlar om hur vi har det på jobbet. Om arbetets villkor för den breda arbetarklassen.
Socialdemokraterna har genom hela EU-valrörelsen prioriterat schysta villkor på arbetsmarknaden och kollektivavtal för alla som arbetar i Sverige. Stefan Löfven har lovat att genom SKL teckna kollektivavtal som ger alla i offentlig sektor rätt till heltid om S vinner valet.
Nu finns en ytterligare politiskt momentum att tala om det goda arbetet. Om den växande otryggheten för arbetare som allra drabbar främst kvinnor, migrantarbetare och unga. Och att föra en politik för ordning och reda på arbetsmarknaden.
Ingen annan kan göra det med samma trovärdighet som Stefan Löfven. Uppslutningen för en sådan politik skulle bli stor. Inte bara från LO:s 1,5 miljoner medlemmar, utan också från TCO och SACO:s medlemmar. För också där växer otryggheten och missnöjet.
Högern saknar helt svar på dessa frågor. Den 10 juni gick Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton ut och ”å det starkaste” fördömde strejken och kallade det ”hänsynslös facklig övermakt”. Ett tydligt besked från Folkpartiet; de står inte upp för den svenska modellen där fack och arbetsgivare tecknar kollektivavtal utan iblandning av staten.
För Socialdemokratin och arbetarrörelsen är det öppet mål.