LEDARE
Det är som om någon öppnat en kran där somliga har fått fritt utlopp för den uppdämda känslan av att det här med feminismen, det har gått över styr.
Udden är till stor del riktad mot Maria Sveland efter att hennes bok ”Hatet” släpptes.
Det finns en del att säga om vänsterns beslagtagande av feminismen. Analysen att ett socialistiskt samhälle är lösningen delas inte på långt när av alla som är feminister. Allra minst av mig. Men det är inte mot detta som ilskans udd riktas utan det är att Maria Sveland ”tar sån plats”. Att hon inte ifrågasätts utan att hon får prata obemött om sina tankar och analyser kring antifeminismens utbredning.
Vilket därmed också till viss del bevisar hennes poäng.
För hur många män kritiseras med sådan ilska för att de tar för stor plats och inte ifrågasätts?
Gårdagens ledarsida i Gotlands Allehanda fick mig att känna ett obehag som jag var tvungen att rannsaka mig själv inför. Först Svenska Nyhetsbyråns anonyma raljerande med migrationsminister Billströms gatlopp efter att han delat in befolkningen i goda=blonda och blåögda och onda=de andra. Var det i själva verket inte mest en konsekvens av en politiserad journalistkår?
Nyhetsbyrån undrar, förvisso relevant, varför det inte blivit mer diskussion om Stefan Löfvens uttalande om att fackets vetorätt vid arbetskraftsinvandring borde återinföras. Men att nonchalera en ministers magplask med att nån annan sagt nåt dumt känns inte så fräscht.
På GA:s ledarsida skrev i går även Marika Formgren, journalist och borgerlig ledarskribent, där hon sågar både Sveland och Jonas Hassen Khemiri som hon beskriver som ”vänsterns favoritoffer”.
”De människor som verkligen är utsatta för kvinnoförtryck och rasism kommer aldrig att få det bättre med vänsterns strategi” skriver hon.
Och fortsätter: ”Vänstern behövde nya konfliktytor (efter muren fall, reds. anm.) nya kollektiv att ställa mot varandra, och hittade feminismen och antirasismen”.
Svelands och Khemiris berättelser gills alltså inte, de vill bara hitta något att vara arga på nu när öst/väst-grejen inte funkar längre.
Denna sandlådelek mellan höger och vänster är ovärdig. Från båda håll.
Maria Sveland visade i sin bok att det finns starka krafter som av olika skäl anser det accepterat att förtrycka kvinnor. Khemiri visade sin verklighet där han aldrig kommer ur rollen som invandrare och därmed automatisk misstänkt. Jasenko Selimovic ville visa en bild av ett annat Sverige, där rasismen är avvikelsen och inte normen.
Alla tre verkligheter finns och är sanna.
Låt oss diskutera problemen istället för vilka som ska ha tolkningsföreträde i debatten.