Dialogpolis har varit på besök i Ojnareskogen och talat med parterna. De väntas komma på återbesök i nästa vecka. I detta sammanhang måste jag tipsa om ett youtube-klipp från SVT:s komediserie Hipphipp.
http://tinyurl.com/polishipp
Mycket nöje.
I dagens GA (sidan 7) ger biträdande polismästare Lisa Ström polisens syn på uppgiften i Ojnareskogen. Det är ett motsägelsefullt budskap.
Å ena sidan finns det ingen "bortre gräns" för hur länge samtalen kan fortsätta. Å andra sidan kan man "komma till en punkt då vi måste vidta andra åtgärder".
Å ena sidan har Nordkalk "rätt att fortsätta med arbetet". Men å andra sidan kan situationen ta "dagar, veckor eller månader" att lösa. Och polisen "ska inte ta ställning åt något håll".
Om någon förhindrar mig att utöva mina rättigheter, då förväntar jag mig inte att polisen väljer att samtala med mig och gärningsmannen och undviker att ta ställning. Jag förväntar mig att man ser till att upprätthålla lagen.
Men våld ska väl i det här fallet inte vara förstahandsalternativet. Och samtalen kan kallas för en typ av förhandlingar. Och i förhandlingar är det ofta dumt att ställa ultimatum. Ultimatum kan leda till låsta positioner och i förlängningen till rena skyttegravskriget. Och det är ju en situation man vill undvika.
Jag förstår därför varför polisen inte vill sätta någon "bortre gräns" för hur länge som dialog är deras arbetsverktyg i Ojnareskogen. Att dra en gräns är en typ av ultimatum. Det är som att säga att: "Till det här datumet ska vi ha snackat färdigt, annars...
Men det innebär ju inte att det inte ska finnas en inofficiell gräns. En gräns för hur länge man rimligen kan tillåta en grupp aktivister att förhindra ett företag att använda ett tillstånd som processats i sju år av myndighets- och domstolsförhandlingar. Den tidsgränsen kan man naturligtvis inte berätta om. Och det är därför först i efterhand som polisens insatser kan recenseras.