Debattören Pär Ström kallar sig själv jämställdist.
De flesta andra beskriver honom som antifeminist eftersom hans huvudsakliga uppmärksamhet ägnas åt att debattera mot feminism snarare än för något annat. Feminism är som bekant en övertygelse att det ska råda jämställdhet mellan könen, en insikt att det inte är så och en vilja att göra något åt detta faktum.
Pär Ström driver en antites mot detta: det finns ingen könsmaktsordning och det är i själva verket männen som är diskriminerade.
Häromdagen deklarerade Pär Ström att han nu lämnar debatten om genus och jämställdhet efter att ha varit utsatt för mobbning och hot. Det är inte första gången Pär Ström tar time out, han återupptog alldeles nyss sin blogg Genusnytt men tar nu alltså åter ett steg tillbaka.
Det går nästan att lägga ett karbonpapper mellan de argument som antifeminister lutar sig mot och de som hyser främlingsfientliga åsikter. En känsla av att det är förbjudet att vara kritisk till feminismen och till invandring. En känsla som sammanfattas i konstaterandet: "Men det får man väl inte säga i det här landet!".
Nu är det ju så att man får säga (nästan) vad man vill "i det här landet", men att ens åsikter kommer att ifrågasättas om de är extrema åt ena eller andra hållet. Det är som att man inte riktigt behöver stå för det om man avslutar med "Men det får man väl inte säga i det här landet".
Pär Ström har dock inte varit rädd för att säga vad han tycker. Han har själv, som flera redan påpekat, starkt bidragit till det klimat han nu säger tvingar honom bort från debatten. Maria Sveland ger ett mycket sakligt och bra klarläggande på sajten feministisktperspektiv.se. Där beskriver hon bland annat det möte som Pär Ström påstår är ett bevis för den hatmobb som drivit bort honom från offentlighetens ljus. (Läs gärna både Ströms inlägg som finns på SVT:s debattsida på nätet och Svelands replik för att själva bedöma proportioner och distans i Pär Ströms agerande).
Opponenterna mot Pär Ströms teorier och slutsatser har varit både tuffa och raljanta. Det är aldrig okej att hota eller trakassera någon för de åsikter man har, inte ens när de är uppåt väggarna. Men de exempel som Pär Ström tar upp kan inte jämföras med det som kvinnor i offentligheten ofta får stå ut med. Där universallösningen i de flesta anonyma kommentarer från män är att de behöver en rejäl påsättning. Maria Svelands formulering är träffande: "Om det inte vore för att verkligheten ser ut som den gör, där hotet om våldtäkt i högsta grad är närvarande i alla kvinnors liv, så skulle jag nästan tycka att hatarnas upptagenhet av att knulla var rörande".
Detta är väl det tydligaste beviset för den könsmaktsordning som Pär Ström ägnat sitt liv åt att bevisa att den inte finns.