Ett av mina favoritprogram sänds på History Channel på tisdagkvällar. I American Pickers åker två grabbar runt i en skåpbil på den amerikanska landsbygden. Hemma hos olika samlare – ofta ganska originella – letar de sig igenom gammal bråte i fallfärdiga lador. De köper och säljer vidare allt möjligt från bensinbolagsskyltar till vindflöjlar och gamla leksaker.
De rotar sig igenom gårdagens Amerika på dagens Amerikas bortglömda bakgårdar. Bra TV.
Vad ska man säga om dem som ger dem någonstans att leta? De som genom åren samlat på sig allt möjligt – värdefullt och värdelöst. De vars marker ibland ser ut som skrotupplag.
Det är ju inte väldigt uppenbart alltid – men de kan bidra till att bevara det gamla och berika samtiden.
Jag tycker att i ett fritt samhälle måste det finnas tolerans för att alla inte passar in i samma välordnade mall. Alla behöver inte ha välmanikyrerade gräsmattor, väloljade gräsklippare och utemöbler och rabatter med snörräta rader av prydliga plantor eller nyttiga grönsaker. Det måste finnas plats för vildvuxna tomter där gräset vuxit över klipparen och buskarna breder ut sig. För bilar som sett bättre dagar, gistna båtar och fasader som fått törsta efter målarfärg lite för länge. Så länge det inte skadar något annat än medmänniskornas estetiska sinnelag.
Med detta sagt: det finns ju också gränser för vad man kan acceptera, speciellt i tätbebyggt samhälle.
Omålade hus fulla av bråte. Javisst.
Omålade hus fulla av bråte som hotar att störta och rasa över förbipasserade fotgängare eller nyfikna ungar. Nej. Och regler för säkra arbetsplatser ska givetvis också gälla försök att rädda fallfärdiga hus. Och utrikisk arbetskraft ska naturligtvis inte behöva arbeta under farliga förhållanden.
I går stoppade polisen renoveringen av det gamla magasinet i Klintehamn. Magasinet påminner mig om fina gamla förfallna träkåkar som jag såg på väg in till Riga ett par år efter Sovjetunionens sammanbrott. Vackra men vanvårdade. Den typ av kåkar som man gärna ser kunde bevaras. Men som jag själv helst inte vill gå i närheten av – än mindre gå in i dem.
Har det gått för långt? Fastighetsägarens son verkar inte tycka det. Han verkar ju å andra sidan tycka att det överhuvudtaget inte finns någon hänsyn att ta mot det omgivande lokalsamhället. Att varje myndighetsingrepp är ett övergrepp. Och då kan det ju vara verkligen vara svårt att hitta någon lösning.