Det behövs en ny svensk modell
Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Häromåret påstod till exempel Stefan Fölster och Fredrik Bergström från Svenskt näringsliv att 95 procent av befolkningen anpassar sitt beteende i syfte att vinna fördelar ur systemen. Att en majoritet ägnar sig åt rent regelvidriga beteenden. Och att 16 procent erkänner allvarligt fusk, till exempel med a-kassa eller sjukpenning. Allt detta framgick av en omfattande intervjuundersökning.
Fölster och Bergström anklagade också Försäkringskassan, Ams och a-kassorna för att konsekvent underskatta och tona ner omfattningen av bidragsfusket.
Så i april i år presenterade Försäkringskassan tillsammans med Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT) sin statistik. 96 procent av alla utbetalningar är korrekta, menade de. Men det rör sig å andra sidan om så stora belopp (500 miljarder) att svinnet, som beror till hälften på slarv och hälften på fusk, ändå kostar samhället runt 20 miljarder årligen. Det är inte halva försvarsbudgeten. Men nästan.
När Delegationen mot felaktiga utbetalningar i förrgår presenterade sitt slutbetänkande upprepade man dessa siffror. Men man kom också med konstruktiva förslag till förbättringar.
Där man tidigare mest talat om hårdare kontroller, som nog i och för sig skulle hjälpa, talar Fut också om regelförenklingar. Välfärdssystemen är mycket komplicerade och därför blir det ofta fel, i både ansökningar och utbetalningar. Görs dessa system mer lättbegripliga kan det betyda omfattande besparingar för samhället. Upp mot tio miljarder om året, rimligen.
Med de tio miljarder som utbetalas felaktigt på grund av fusk är det annorlunda. Där handlar det om en kultur där bidragsfusk anses vara utbrett och dessutom delvis acceptabelt. Nästan var fjärde svensk tycker det.
Förklaringen ligger förmodligen i den svenska välfärdsstatens natur. Systemen är inte bara komplicerade. De är stora, anonyma, nästan oöverblickbara. Fuskar man är det inte grannen som betalar notan. Den delas av hundratusentals för fuskaren okända personer i hela landet.
Den svenska modellen växte fram i en homogen och tätt sammanhållen kultur. Men Gustav Möllers tid är sedan länge förbi. Vi måste nog på allvar börja fråga oss om den modellen oförändrad kan leva kvar i ett samhälle som blir allt mer internationalistiskt, diversifierat, mångkulturellt och individualistiskt. Regelförenklingar är inte nog. Skattesänkningar och ett stramare bidragssystem måste till.