Det är Sverigedemokraternas dag i Almedalen i dag. Det är ett parti som försöker exploatera oro, misstänksamhet och förändringsförfäran. Men det är en attityd som leder ner i fördärvet. I en globaliserad värld – där människor, företag, produkter, kapital och idéer snabbt och lätt kan passera gränser – så är varje stat som sluter sig dömd till tillbakagång. Dessutom är det en mycket sämre värld som Sverigedemokraterna drömmer sig tillbaka till.
I går gick jag på Svenskt Näringslivs seminarium med CNN-profilen, journalisten och författaren Fareed Zakaria. Han lyckades fylla den stora aulan på Wisby strand med ett budskap som i allt väsentligt är hoppfullt.
Zakaria växte upp i 60-talets och 70-talets Indien där det fanns en svartvit tv-kanal som sände fyra timmar om dagen. Det var mest glorifierande dokumentärer om indiskt jordbruk. På söndagarna sändes en Bollywoodfilm. Och ett avsnitt av komediserien I love Lucy. Det sistnämnda var inblicken i hur västvärlden egentligen såg ut. En bild som senare kompletterades med avsnitt från tv-serien Dallas på betamaxkassetter som gick från hand till hand.
Zakarias liv har naturligtvis genomgått en fantastisk förändring, efter studier i USA och en framträdande karriär som framstående medial person och tänkare. Men världen har också gjort en fantastisk resa.
När Zakaria var barn så var världen mycket uppdelad. Den var full av barriärer som förhindrade alla former av utbyte. Väpnade konflikter var mycket vanligare än i dag och de krävde många fler dödsoffer. Ofta figurerade dåtidens supermakter i bakgrunden av dessa konflikter. Viss frihandel förekom i väst, men i resten av världen hukade många fattiga länder bakom gränsskydd med reglerade och svaga valutor.
Sedan dess har ökad öppenhet, bättre politiskt beslutsfattande, ökad världshandel och teknologisk utveckling samverkat till att skapa en helt annan värld. En värld där det fortfarande finns förfärliga konflikter – som i Syrien, Irak och Ukraina – men där fler än kanske någonsin tidigare kan leva i fred. En värld där nya möjligheter tillåtit hundratals miljoner människor att arbeta sig upp ur förödande fattigdom.
Denna utveckling har inte saknat bakslag. Zakaria räknade upp kris på kris på kris som drabbat världsekonomin under de senaste decennierna. Men hans poäng var inte att världen är en osäker och skör plats. Poängen var snarare att denna nya världsordning är så robust att världen trots dessa kriser genomgått en fantastisk och positiv utveckling.
Givetvis innebär det också utmaningar för västvärlden. De faktorer som tidigare gav oss ett försprång – som kunskap och kapital – är nu tillgängliga i många, många fler länder. En mexikansk bilarbetare är lika produktiv som en amerikansk i dag. Så var det inte för tio år sedan.
Men det är, med Zakarias ord, viktigt att inte förtvivla. Men det måste vara ett ständigt pågående arbete att befinna sig i utvecklingens framkant. Genom att reformera staten och maktutövningen, styra bort från offentlig produktion av varor och tjänster, fortsätta öppna upp skyddade marknader och utsätta sig för konkurrens. Och utveckla kunskap, utbildningssystem, forskning och utveckling och processer för livslångt lärande i arbetskraften.
Zakaria framhöll på många sätt Sverige som ett föredöme, även om vi har mer kvar att göra. Vi insåg tidigt att välstånd måste skapas i ett öppet system, inte bakom tullmurar eller andra typer av hinder för att hålla världen och konkurrensen ute. Och vi har genomfört stora marknadsreformer.
Världen har blivit bättre och även om konkurrensen har skärpts så har även Sverige blivit bättre. Zakaria har relevanta svar på många av de viktiga utmaningarna för framtiden.
Sverigedemokraterna har inga. De blickar bakåt och inåt istället, som inlåsta i sin egen neurotiska låtsasvärld.