Det är med uran som med flinta
Foto: REMY DE LA MAUVINIERE
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kärnkraftens motståndare gillar exempelvis att påpeka att uranet är en ändlig resurs, precis som oljan.
De har rätt. Men järn är också en ändlig resurs, liksom alla andra mineraler vi bryter ur jordskorpan. Ändå är det ingen som föreslår att vi skall sluta använda oss av metall, även om vi gör mer och mer för att återvinna det vi brukar.
Om man inte får använda ändliga resurser hjälper det inte ens att återvända till ett jägar- och samlarsamhälle. Tillgången på flinta är ju också begränsad.
Ett annat ofta använt argument mot kärnkraften är att det är en svåranvänd energikälla som inte kan ersätta oljan globalt. Men varför skall just kärnkraften svara upp mot ett orealistiskt krav att lösa HELA världens energi- och växthusproblem? Det kravet ställs inte på några andra alternativ till fossila bränslen.
När Sverige har möjlighet att använda kärnkraft under säkra former, varför skall vi då inte använda den möjligheten för att minska våra, och därmed världens koldioxidutsläpp?
Faktum är att kärnkraften, tillsammans med vattenkraften, redan bidragit till att göra Sverige till en av de industrinationer som släpper ut minst koldioxid. I en ledare i Dagens Nyheter i går gjorde Peter Wolodarski ett par tankeväckande påpekanden. Den svenska industrins koldioxidutsläpp, som toppade vid cirka 1970 innan kärnkraften byggts ut, är i dag nere på samma nivå som år 1913. Och Sverige har EU:s lägsta koldioxidutsläpp per BNP-enhet.
Fyra folkpartister, bland dem nya partiledaren Jan Björklund, skrev i går på DN-Debatt att Sverige bör bygga fyra nya kärnkraftverk, och därutöver bygga nya verk för att ersätta de som tas ur drift. Partiet har också tagit intryck av effekterna av satsningen på biodrivmedel, och föreslår en massiv forskningssatsning på eldrivna fordon.
Inom Alliansen har man nått en uppgörelse om kärnkraften som gäller under den här mandatperioden. Men innan nästa val måste man träffa en ny uppgörelse om vad som gäller för framtiden. Det är dags att slutgiltigt göra upp med arvet från den bisarra folkomröstningen. I år är det 28 år sedan den ägde rum. Den 17-åring som inte fick rösta då är 45 i dag.