LIBERAL KOMMENTAR
Under trettondagshelgen misshandlades Eskilstuna-Kurirens chefredaktör PeO Wärring. Polisen håller just nu på och utreder händelsen och Wärring tror inte att det inträffade har någon direkt koppling till hans jobb.
Det är dock inte första gången Eskilstuna-Kurirens medarbetare råkar illa ut. I våras fick en av tidningens reportrar sin bil vandaliserad och ungefär samtidigt saboterades grindarna till redaktionen.
Även om det inte går att bevisa något samband mellan vårens händelser och publiceringar som Eskilstuna-Kuriren har gjort, finns det faktorer som pekar i den riktningen, och i april skrev Wärring en krönika som avslutades med: ”Vi kommer aldrig att tystna på grund av dolda eller öppna hot.” (23/4-2013)
Tyvärr är Eskilstuna-Kuriren i gott sällskap. Enligt branschorganisationen Utgivarna blir hot mot svenska medier allt vanligare och en enkät som Journalistförbundet låtit göra visar att fyra av tio journalister har blivit kränkta eller hotade de senaste fem åren. För det mesta sker hoten via mejl eller telefon men vid flera tillfällen har tidningar fått ”hembesök”.
I höstas krävde två män att Östgöta Correspondenten i Linköping skulle ta bort en artikel från nätet. Om tidningen inte lydde tänkte de komma tillbaka senare och tråkiga saker skulle ske.
I november stövlade två andra män in på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås. Den ena hotade flera journalister, måttade slag mot medarbetare och fick föras bort av polis.
I december, efter att Expressen och Göteborgs-Tidningen granskat inlägg på högerextrema sajter som Avpixlat, kastade en högerextremist ägg på Göteborgs-Tidningens reception och hotade med att komma tillbaka med en kniv dagen därpå, om avslöjandena fortsatte.
Lyckligtvis stannar det i regel där. I Sverige är det ovanligt att hoten övergår i våld – vilket inte sällan är fallet på andra håll i världen.
Förra året dödades drygt 70 journalister och nästan 90 kidnappades. Två av dem var de svenska journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, som sedan i november hållits kidnappade i Syrien. Till det kan läggas de flera hundra journalister som sitter fängslade världen över.
Vän av ordning brukar inflika att det inte spelar någon roll vilket yrke den hotade har, eftersom alla människor är lika mycket värda. Det är givetvis sant. En journalist är inte värd mer än någon annan, och det stora hotet handlar inte om antalet misshandlade, kidnappade eller mördare journalister – även om varje enskilt fall är oerhört tragiskt och allvarligt – utan om antalet uteblivna reportage.
Hotade journalister riskerar att bli rädda journalister; rädda journalister riskerar att bli fega journalister; och fega journalister producerar och publicerar inte de modiga avslöjandena som är nödvändiga i en demokrati. Ytterst är det alltså inte journalisterna – utan journalistiken – som måste skyddas.