Hyrläkare får ofta skulden för vårdens problem. Och jag kan ju inte neka till att det känns underligt att hyrläkare i så stor utsträckning ska behövas på Gotland. ön är ju en attraktiv plats där många vill bo, men en del av de hugade känner sig begränsade av alltför små möjligheter på arbetsmarknaden. Men läkare, det är ju en bristvara. Varför vill just läkare inte bo på ön (i tillräcklig omfattning).
Men hyrläkare är kanske ändå helt fel fokus om man vill lösa vårdens problem. Det är ju hyrläkare och deras arbetsgivare som hjälper landets landsting och Region Gotland att överbrygga tillfälliga (och mer permanenta) problem med personalbrist. Problem som tydligen är svårlösta på andra sätt.
Ska hyrläkarna lastas för det?
Tankesmedjan Timbro presenterade i går rapporten Räddaren i nöden – Stafettläkare, vårdkaos och vitsen med en marknad. Författaren DanjellElgebrandt – som är civilekonom och masterstudent vid Harvard – tycker att argumenten mot så kallade stafettläkare är svaga. Privata bemanningsföretag i vården hjälper till att lösa problem som beror på landstingens planeringsmisslyckanden eller på att det finns delar av Sverige där man har svårt att rekrytera läkare. Med hjälp av hyrläkare kan landstingen dessutom hantera tillfälliga belastningstoppar utan att man behöver rekrytera personal som skulle vara övertalig under andra delar av året.
Om man till varje pris försöker undvika att använda hyrläkare så kan det få långtgående konsekvenser för verksamheten. DanjellElgebrant berättar om när östersund införde hyrläkarstopp. Till slut sade fem ordinarie anställda läkare vid en vårdcentral i Brunflo upp sig i protest mot sin arbetssituation, som man upplevde som ohållbar.
Nog har det grymtats även på Gotland, över konsekvenserna av Region Gotlands långtgående försök att dra ner på hyrläkarna. Både från vårdpersonal och från patienter. Bland annat i samband med att Region Gotland stängde vårdcentraler över sommaren.
Enligt Timbrorapporten är totalkostnaderna för hyrläkare i Sverige cirka 2,3 miljarder kronor under ett år. Det är 241 kronor per invånare vilket utgör bara ungefär en hundradel, en procent, av vårdens personalkostnader.
Nationellt är det alltså inget stort problem. Men det finns ju landsändar som bär en större del av bördan än andra. De behöver kanske i större utsträckning än i dag kompenseras för det. Naturligtvis kan det vara bra om man lyckas minska användningen av hyrläkare, men går man för långt riskerar man bara att förvärra problemen.
Det finns några andra och faktiskt viktigare frågor att ställa om tillgången på läkare. Varför utbildar vi så få läkare i det här landet att landstingen tvingas rekrytera i utlandet i stor skala? Varför utbildar vi så få läkare att många hugade svenska studenter tvingas söka sig utomlands? Och varför upplever vi oss ha läkarbrist, när vi har högre läkartäthet i Sverige än de har exempelvis i Finland och Danmark?