Politiker skall inte besluta om sjukvård. Så sa man i Norge 2002 och förstatligade 75 procent av tidigare landstingsdrivna sjukhus. Jens Stoltenberg drev frågan. Året innan infördes ett husläkarsystem till stor del privat men med kommunal finansiering av resterande 25 procent av sjukvården. 50 sjukvårdsföretag bildades av sjukhusen.
De fungerar som aktiebolag med den skillnaden att de inte kan gå i konkurs. I styrelserna sitter medicinskt kunniga, näringslivsföreträdare och patientföreträdare.
Bolagen sorteras in under fem regionala hälsoföretag, idag fyra med ett universitetssjukhus i varje, också de utan politiker i styrelsen. Regeringen kan genom regleringsbrev, styrelseval och direkta möten styra de regionala hälsobolagen. En viktig del av reformen var den ojämlika befolkningsfördelningen i Norge. Samma glesbygd som i Sverige. Den nya högerregeringen i Norge tänker riva upp reformen.
I Holland anser man att läkare och patienter bäst kan definiera vad som är kvalitet i vården. Där är sjukvården försäkringsfinansierad. Alla invånare är skyldiga att betala en sjukförsäkringspremie utom barn. Försäkringsbolagen tecknar avtal med olika vårdgivare. Medborgare väljer fritt mellan bolagen. Hög kvalitet på vården är helt avgörande. De dåligt fungerande vårdenheterna blöder pengar.
Det sägs att i Holland så som systemet har utvecklats konkurrerar försäkringsbolagen inte med vårdgivarna, men att det finns en tillit mellan aktörer i sjukvården, något som saknas i Sverige. Vi talar om kostnader och kvalitet, men har Norge fast sjukvårdspersonal i glesbygden? Det sägs så.
En gång hade varje bonde ett mjölkbord. Nu kör en ensam tankbil runt i natten. Egna traktorer har bytts ut till maskinstationer. Bonderörelsen har lagt ner eller flyttat näringsliv till stan. Skolor och vårdcentraler skall dock finnas. Men allt hänger samman. Dör det ena dör det andra. Fråga landsbygdsministern varför man centralstyr inköp av veterinärmedicin. Ett apotek i Roma skulle löna sig bättre om djurmedicin såldes över disk som förr.
Det finns saker från förr som fortfarande är bättre. Distriktssköterskor på hjul till exempel. Fick jag styra skulle jag utveckla akutsjukvården vid sjukhuset i Visby. Utveckla trygghetspunkter till mer än blodprov och bensårsomläggning och det på självklara platser. Med en åldrande befolkning är det nödvändigt att tänka nytt. Alla blir inte sjuka, men har frågor till vad som händer med kroppen utan att behöva tala med just en läkare. Det saknas påbyggnadsutbildning kring åldringskrämpor. Det saknas barfotaläkare. Det saknas utblickar.