Socialdemokraterna och Miljöpartiet förhandlar om politiken de ska samregera om. Det är ett drygt jobb. I fråga, efter fråga efter fråga ska de finna en lösning, en kompromiss, som båda partierna kan stå bakom. Verkligen inte lätt, med tanke på att de båda partierna har väldigt olika uppfattningar om allt från energipolitik och försvarspolitik till arbetsmarknadspolitik.
Ändå är det först senare som det blir riktigt svårt. Alla de kompromisser som de mödosamt snickrar ihop ska sedan utsättas för nya ombyggnader. För tillsammans fick ju de båda partierna inte ens 38 procent av rösterna i riksdagsvalet. De är långt från en majoritet. Och båda partierna måste givetvis kunna ställa upp på det nya resultatet. Så en rödgröns regerings förhandlingar med andra partier leder också till nya förhandlingar internt. Kompromisser om kompromisser som leder till nya kompromisser.
Stefan Löfven får oerhört svårt att få något gjort som statsminister under dessa villkor.
Socialdemokraterna gjorde nog en riktig bedömning när Vänsterpartiet lämnades utanför. Men man gick inte tillräckligt långt. För att Löfven ska ha en chans att leda en någorlunda framgångsrik minoritetsregering så hade man behövt lämna även Miljöpartiet utanför regeringen. Då hade Löfven haft största möjliga förhandlingsutrymme att söka stöd på båda sidor av blockgränsen. Fortfarande ett mycket vanskligt uppdrag. Men det framstår åtminstone inte som helt oöverstigligt.
Men ingenting tyder väl på att Socialdemokraterna är beredda att nå denna slutsats. Och än mindre Miljöpartiet. Båda partierna har vid upprepade tillfällen kategoriserat varandra som "naturliga samarbetspartners". Vi får se hur naturligt det känns när man internt inom en S-MP-regering ska diskutera resultatet av förhandlingar med andra eventuella samarbetspartners både till höger och vänster.
Jag misstänker att Miljöpartiet efter ett tag kommer att upptäcka att den lilla sakpolitiska framgång man eventuellt har i regeringsställning inte uppväger den politiska och opinionsbildande frihet man hade när man inte satt i regeringsställning.
Jag misstänker också att Stefan Löfven kommer att önska att hans auktoritet var obestridlig åtminstone i regeringen, om än inte i riksdagen. Att han hade åtminstone något litet som han kan vara säker på.