KRÖNIKA
I den här världen måste alla vara män. De kan vara kvinnor rent kroppsligt men de måste tänka och vara som män. Kvinnors enda sätt att komma fram i den här djungeln är att antingen spela på sin kvinnlighet (ligga sig till bättre jobb) eller vara som män.
Ungefär så resonerar en fiktiv person i en bok jag just nu läser (Fåfängans triumfer av Svante Rasmuson). Det är alltså inte en riktig person men det han säger tror jag är högst verkliga tankar om kvinnor och män i affärsvärlden. Det intressanta är inte det vanliga hora/madonna-tugget utan att det tydligen bara finns ett sätt att vara man på. Detta sätt att vara man behöver aldrig definieras, det är på något sätt underförstått.
Visst finns det många män som är ganska lika till sättet men av alla män jag känner finns det också en hel walk in closet med olika sätt att vara. Det finns inget som förenar dem i någon universell manlighet, lika lite som det finns en universell kvinnlighet som förenar alla mina väninnor.
Sanningen är ju att det räcker att vara man, det har inget med hur man är eller vad man gör att göra. Är du man är du automatiskt rätt.
Jag inser att jag nu riskerar att få epitetet ”manshatare”, något man får räkna med om man skriver om jämställdhetsfrågor mer än den gången om året det är okej, det vill säga kvinnodagen 8 mars. Att tycka att män och kvinnor ska ha lika villkor är alltså att hata män. Logiken talar för sig själv.
Lite av samma sätt att se på feminism och jämställdhet har de som utropade: ”Vadå, ska vi kvotera kvinnor till årets manliga programledare nu också. Herregud!” när det uppenbara haveriet att nominera bara en (mannen) av de två programledarna i SVT:serien ”Historieätarna” till Kristallen-galan diskuterades i medier. Att räkna med kvinnan i en programledarduo anses alltså som kvotering.
Sen har vi Oslofilharmonins nye chefsdirigent Vasilij Petrenko som i en intervju i Aftenposten.no säger att manliga musiker i orkesterensembler spelar sämre när de leds av en kvinnlig dirigent.
”En söt jänta på podiet gör att tankarna går till andra saker” konstaterar han och som förklaring till att det finns så få kvinnliga dirigenter anger han att de har svårt att koncentrera sig på musiken när de bildar familj.
Hm. Intressant. En lösning skulle ju kunna vara att bara fula och osexiga kvinnor får bli dirigenter. Det skulle dessutom lösa dilemmat med fokuseringen på familjen eftersom de troligen aldrig skulle bli gifta. Och vilken tur att män inte får barn och bildar familj så att nån kan fokusera på sitt jobb.
Tur också att kvinnor helt saknar sexualdrift, för hur skulle det se ut om de satt och drömde om dirigentens kärlekspinne istället för att se i vilken takt han viftar med sin dirigentdito.
Och ännu mer tur att det inte finns några bögar i någon orkester.
”Okunnighet råder om den viktiga skillnaden mellan professionell konst, konsthantverk och hemslöjd (- - -) En sammanslagning vore förödande” säger konstnären Helena Andreeff till GA i veckan med anledning av ett förslag att flytta ihop hemslöjden och Konstmuseet.
Jag saknar en följdfråga: hur menar du då? Att någon skulle missuppfatta och ta ett konsthantverk för ”riktig” konst och att det skulle ödelägga både slöjd och konst?
Konst-igt är det hur som helst.
Trevlig helg!