Det har nyligen varit nyår igen. Tibetanskt nyår - Losar på tibetanska. Vattendrakens år har övergått i Vattenormens år.
Året är 2140, alltså 127 år före vår tideräkning, vilket man kan reflektera över. Det tibetanska året följer månkalendern i 60-årscykler kring fem element och tolv djur. De tolv djuren har enligt traditionen hedrats av Buddha som, när han skulle dö, kallade till sig alla djur. Men bara tolv kom. Dessa djur fick en slags helighetsstatus som överlever alla tider.
Losar firas traditionellt på Etnografiska Museet i Stockholm sedan 20 år tillbaks. En lämplig plats, inte minst med den väldiga samling av föremål från Tibet som Sven Hedin förde hem i slutet av 1800-talet. Därmed ger ståtliga Buddhastatyer en stämningsfull inramning åt nyårsfirandet.
Sven Hedin har ju fläckats av sina nazisympatier under 30-talet, men som upptäcktsresande gjorde han värdefulla insatser för att ge oss en inblick i en intressant kultur långt borta. Detta förfarande kan man naturligtvis fundera över. Att föra bort delar av en kultur. Men så gick det till på den tiden då kolonialismen brutalt gick fram och europeiska stater tog för sig. Numera tar sig kolonialismen andra och mer sofistikerade uttryck.
Losar har djupa traditioner i den tibetanska kulturen med många ritualer. Men nyårsglädjen grumlas av en ständig sorg hos det tibetanska folket, som känner att kulturen och identiteten är i fara. Allt sedan deras andlige ledare Dalai Lama tvingades i exil 1959.
På senare år har sorgen förstärkts av självbränningar. Munkar och nunnor som i desperation tar detta förfärliga steg. Över hundra nu. Flera tusen tibetaner flyr årligen till Indien och Nepal över Himalayas berg. En flykt fylld av faror och sorg.
Idag väller hankineser in i Tibet och, inte minst i Lhasa späds den tibetanska karaktären ut. Kulturen begränsas, den tibetanska flaggan är förbjuden liksom bilder av Dalai Lama.En tragedi utspelar sig dagligen framför väldens ögon, men utan politisk reaktion. Det är bara enskilda människor och engagerade organisationer som vågar ta ton. I övrigt tyst.
Den expanderande kinesiska ekonomin driver staters politiska ledning till tystnad när handelsavtal blir viktigare än mänskliga rättigheter. Det gäller också Sverige. Detta är dystert och plågsamt att åse. Men den tibetanska kulturen lever ändå kvar. Den kan vi ta del av för att få perspektiv på tillvaron, på samma sätt som andra kulturer som kommer till oss. Buddhismen är mera en filosofi och livshållning än en religion. Kanske är det därför den vinner allt större intresse i världen.
Min tibetanske vän Soenam, som också flydde 1959 och senare kom till Sverige, pratar ofta om hur viktigt det är att din motivation är sund och att den grundar sig på kärlek och medkänsla. Att man behöver ett fokus i livet som man håller fast vid.
Stress, säger han, uppstår när du inte vet vem du är, var du är i livet och vart du ska.
Detta är visdom från en kultur i fara.