Oundvikligen blir man under Almedalsveckan påmind om Olof Palme.
I program och tidningsartiklar passerar bilderna åter revy om hur det började en gång, på ett lastbilsflak vid Kruttornet i Almedalen. Svartvita nostalgiska bilder från 1968. En kostymklädd utbildningsminister med vit skjorta och slips.
Ensam på lastbilsflaket med två gammeldags öppna högtalare mot den lilla publiken. 1968, det år Palme utkämpade en kamp med studenterna i Stockholm under ledning av nyligen bortgångne Anders Carlgren. Carlgren, då en häftig vänsterradikal som med åren blev kristen socialdemokrat. Åren formar människan. Om framtiden vet vi föga.
I Almedalen är det ett nu, men med blickar mot valet nästa år. Förpostfäktningar. Media vänder och vrider, försöker suga ut något nytt, någon konfrontation. Allt för ofta känns det som att det kokas soppa på den berömda spiken.
Inte mycket nytt kommer fram. De stora partierna lurpassar. Ingen vågar dramatiskt sticka ut. För vad skulle medierna kunna göra av det. Och vad skulle då folket tycka och tänka. Och hur skulle det påverka de dyra opinionssiffrorna. Ack ja, svensk politik är en ö i världen.
EU vid horisonten
Blickar man någon gång mot horisonten kan man se EU. Men världen, var är världen i Almedalen?
Jodå den finns, men inte på Almedalsscenen. Säkerhetspolitiskt torg, kyrkan och Sida är några som blickar mot den vida horisonten och försöker se där bakom. Så som politikern Olof Palme gjorde på sin tid. Då Sverige ingalunda var en enslig ö utan låg mitt i världen, mitt i debatten med ständig uppmärksamhet där ute.
Med mordet på Olof Palme dog också rikspolitikens engagerade solidaritet med världens små nationer och fattiga befolkningar. Något som förstärktes med inträdet i EU. Där allt skall stötas och blötas till en seg grå massa. Inget vasst tillåts sticka ut.
Lystrande politiker
Något hårddragen är denna beskrivning, men icke desto mindre sann. Ute i världen kan man sakna lystrande och lysande politiker som kraftfullt protesterar mot orättvisor, ojämlikhet, miljöförstöring och klimatförändring.
När Nelson Mandela snart lämnar denna världen – var finns då en fyrbåk med ett inre ljus som kan få människor att se, lystra och känna samhörighet över gränser.
Rikspolitikerna missbedömer svenska folket. Ute i landet finns så mycket solidaritet och medkänsla att bygga på, inte minst på landsbygden. Våga visa respekt för medborgarna. Driv frågor som handlar om medmänsklighet och solidaritet.
Unikt civilsamhälle
Det svenska civilsamhället är ju unikt i sina förgreningar med en imponerande bredd och en medlemskader av frivilligvilja som inte tas tillvara i politiken. Då blir politiken en ö i världen. En ö i det svenska samhället.
Med Pussy Riots plötsliga egenuppdykande skakas politiker och medier om. Ett välkommet besök på ön.
Fler internationella personligheter och grupper med lyskraft borde bjudas in för att tvinga politiker och media att se bortom horisonten. Almedalsveckan borde pressa politiker att bry sig om världen.