I går kallades jag "en typisk vänsterjournalist" av Sverigedemokraternas på Gotland ordförande Hannes Müller, i en kommentar på helagotland.se.
Det gjorde min dag och jag tog det som en komplimang och bevis på mitt oberoende även om jag mer misstänker att det handlade om hur bra insatt sagde ordförande är i det politiska livet på Gotland.
För några decennier sedan fanns det till och med ett namn på såna som jag, Åsa-Nisse-marxister. Alltså en Centerpartist som står lite till vänster.
Jag har röstat på tre olika partier genom åren, dock aldrig på det parti som den senaste tiden varit mer förknippat med Åsa-Nisse än Centerpartiet.
Men att lyssna på Stefan Löfven när han höll sitt "tacktal" efter att blivit vald till ordförande för Socialdemokraterna gjorde gott även i en icke-sosse. För alla kunde nog hålla med i det mesta han sa. Allmängiltigt men ändå grunden för sju av de åtta riksdagspartierna. Mycket viktigt och vackert, säskilt när det kommer så direkt från hjärtat, utan pålagda klichéer eller krystade pr-fraser.
Att man har som mål att värna medborgarnas väl och ve, skapa förutsättningar för de grundläggande behoven: arbete, hälsa, inflytande över sitt eget liv och allas lika värde.
Det är när vägarna för att nå dit ska stakas ut som partiernas vägar skiljs åt.
I dag skriver Vänsterpartiets Per Edman i en insändare också han viktiga saker, om vår välfärd och hur den ska finansieras. Vänsterpartiets och Edmans lösning är att höja skatten. Utan att med några ord förklara utmaningarna för framtidens välfärd. För om vi ska anpassa skatten efter välfärdens behov de kommande tio åren kommer skatten att behöva höjas med 13-14 kronor. Något som nog var och en inser inte är gångbart.
Den utmaning vi står inför är så stor att den är svår att knöla in i det traditionella tänket om att valet bara står mellan konkurrensutsättning eller offentlig regi.
För mig handlar framgångsrik politik om den som bäst ser denna sanning i vitögat.
Att föreslå ett förbud för privata företag att gå med vinst säger väldigt mycket om förståelsen för hur företag fungerar. Man kan till exempel inte börja om från noll vid nyår som om ingenting har hänt om man haft ett underskott på 80 miljoner året innan.
Utan företag har vi inga arbetsgivare och då finns inga jobb, ingen som har inkomster och då får staten inte in någon skatt.
Så enkelt är sambandet och så svåra är utmaningarna.
Att då föreslå skattehöjningar som universallösning visar att man inte har insett problemet.
Det har det andra röda partiet däremot gjort och det ska bli intressant att se om denna spricka i den rödgröna majoriteten muras igen eller slutar som ett F-hus.