LIBERAL KOMMENTAR
Igår var det exakt ett år sedan upploppen i Husby startade. Ett år sedan den där majveckan när bilar stod i brand, stenarna ven, fönsterrutor krossades och blåljusen blinkade. Veckan när Husby blev rikskänt som upploppens förort – upplopp som snabbt spred sig till andra stadsdelar och kommuner. Det var veckan när hela världen plötsligt blickade mot Sverige – välfärdslandet som väl borde vara fredat från förortskravaller?
Inget kunde vara mera fel. Enligt rapporterna och analyserna som har följt i upploppens fotspår, var det få som blev förvånade över att något hände.
Frågan var inte om, utan när och var, och i vilken skala. Frågan vi bör ställa oss i dag är hur vi ser till att glöden, som många debattörer menar fortfarande ligger och pyr, slocknar.
För även om upploppen spreds som en löpeld, och majoriteten av glaskrossarna inte kom från Husby, var det ingen slump att det var i ett stigmatiserat område som oroligheterna startade. Både i Sverige och utomlands, i dag och historiskt, har upplopp så gott som alltid börjat i områden där såväl arbetslösheten som kriminaliteten är hög, medan inkomsterna och skolresultaten är låga.
Problematiken handlar i grunden inte primärt om våld, utan om social oro, brist på framtidstro och ett demokratiskt underskott.
Eller som Johnny Lind, före detta närpolischefen i Rinkeby, säger till Dagens Nyheter: ”Om vi på riktigt vill förändra så finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten.”
Alternativet är att vi även i framtiden kommer att få se bostadsområden som brinner.