Regionens bredbandssatsning har varit något av ett gnavande dåligt samvete. Ja, åtminstone för undertecknad. Jag har gått omkring med en vag aning om att bredbandsstrategin i onödan gynnar vissa aktörer (Telia), men jag kom på efterkälken och sedan har jag aldrig tagit mig tiden att verkligen sätta mig in i frågan.
Men när socknarna på Sudret blir utan stödet för att gräva ner bredbandsfiber – på grund av att man valt en annan lösning än bredstrategin dikterar – då tyder ju det verkligen på att bredbandssatsningen har en slagsida. Att den berövar landsbygden självbestämmande.
När socknarna på nu tycks bli utan stöd så verkar förklaringarna följa två besläktade spår.
1. Den politiskt beslutade bredbandsstrategin måste följas.
2. Kraven i bredbandsstrategin dikteras i sin tur av EU-regler.
Det kan ligga något i dessa förklaringar. Regler är till för att följas, och allt det där. Men det är ju samtidigt en typ av icke-förklaringar som mest gör den förfördelade frustrerad och arg.
Hur vore det med en förklaring till VARFÖR EU-reglerna dikterar att föreningen måste äga både kanalen som grävts ner och fibern som ligger i kanalen.
Det kan ju eventuellt finnas någon sådan förklaring, även om exempelvis jag är oförmögen att hitta den eller själv lista ut den.
Så länge syftet uppnås – att sprida tillgången på bredband på Gotland – så förväntar man ju sig att Region Gotland i görligaste mån underlättar utbyggnaden och behandlar olika lösningar med samma välvilja.