LIBERAL KOMMENTAR
Det räckte inte hela vägen fram för Alliansen. Efter en stark valspurt stannar de fyra borgerliga partierna på 39,1 procent, enligt SVT:s prognos som presenterades runt klockan tio på valdagskvällen. Om siffrorna står sig är det enda raka att de släpper fram Stefan Löfven (S) som statsminister.
Med 31,2 procent av rösterna verkar Socialdemokraterna visserligen inte komma upp i sitt mål på 35 procent. Men tillsammans med Miljöpartiet, som fick 6,8 procent, och Vänsterpartiet, som fick 5,7, har de rödgröna 43,7 procent av väljarna bakom sig och är därmed största block. Inte ens om Feministiskt initiativ, som ligger på 3,2 procent, kommit in i riksdagen hade vänsterblocket kunnat bilda en majoritetsregering.
Löfven har förvisso utmålat både Centerpartiet (6,1 procent) och Folkpartiet (5,4 procent) som lika tänkbara samarbetspartners som V, men medan Jonas Sjöstedt (V) länge har suktat efter att få förhandla med S och MP har C och FP gett Löfven kalla handen. Den enda vägens politik för Löfven är således att blicka åt vänster. Om han måste gå så långt att han erbjuder V statsrådsposter, eller om det räcker att partiet får gehör för några hjärtefrågor i budgetförhandlingarna, återstår att se.
Oavsett vilket är det ingen enkel mandatperiod Löfven har framför sig. Han kommer sannolikt att leda en regering som saknar majoritet i riksdagen, vilket betyder att regeringens förslag faller så fort oppositionspartierna röstar likadant. Med tanke på att Sverigedemokraterna – som ligger på 13,0 procent, blir tredje största parti, vågmästare i riksdagen och valets enda egentliga segrare – har röstat med Alliansen i åtta fall av tio, kan Löfven knappast räkna med deras passiva stöd. För att vara säker på att få igenom enskilda sakfrågor måste Löfven således backas upp av minst ett Alliansparti, vilket troligtvis inte är aktuellt så länge Alliansen håller ihop.
En bit in i mandatperioden har situationen sannolikt förändrats och under de kommande åren bör blocköverskridande överenskommelser spela en central roll. Det gäller inte minst migrationspolitiken, där Alliansens och MP:s migrationspolitiska överenskommelse kan agera förebild. I ett brunt Europa har Fredrik Reinfeldt (M) hållit fast vid en generös migrationspolitik, som SD har inte fått något som helst inflytande över. Så bör det förbli.
Löfvens främsta utmaning är dock inte att komma överens med Allianspartier. Inom många områden står S, MP och V i princip i varsitt hörn och den oheliga treenigheten kommer sannolikt att ha svårt att enas om en budget, vilket är en grundförutsättning för att kunna regera tillsammans. Partierna har exempelvis skilda synsätt på skatter, energipolitiken, försvaret och vinster i välfärden. Det kommer att krävas en kompromissvilja av Guds nåde för att få ihop en gemensam regeringsförklaring.