LIBERAL KOMMENTAR
I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat. Så börjar ett reportage i Läkartidningen från augusti. Därefter beskrivs brutala våldtäkter och stympningar, barn som utnyttjats och kvinnor som dött av skadorna. En flicka berättar om soldater som våldtog henne och hennes syster, varpå systern dog och spikades upp på väggen: ”Som Jesus”.
Sedan slutet av 1990-talet har över två miljoner kvinnor utsatts för sexuellt våld i kölvattnet av kriget i Demokratiska republiken Kongo. Deras berättelser skulle kunna fylla flera uppslagsverk, men vi stannar här. Du vill inte läsa mer. Jag vill inte skriva. Och som doktor Denis Mukwege påpekar: Det behövs konkreta insatser, inte bara papper.
Han är grundare av Panzisjukhuset, som specialiserat sig på att ta hand om kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Just nu är han i Sverige för att ta emot Right livelihood-priset – ”det alternativa Nobelpriset” – och i torsdags deltog han i ett riksdagsseminarium om situationen i Kongo.
Flera av seminariedeltagarna vittnade om såväl hopp som en viss uppgivenhet. Vi vet vad som pågår och vad det beror på, men brutaliteterna fortsätter år efter år, samtidigt som Mukwege prisas för sina insatser.
Just därför är det en aning motvilligt han låter sig hyllas: Att få ett pris varje år utan att det blir någon skillnad, det vill jag inte. Det är okej att få pris om de också säger att de är beredda att kämpa vid min sida, har han tidigare konstaterat.
Under riksdagsseminariet vädjade Mukwege till Sveriges diplomater och riksdagsledamöter: Vi behöver er röst. Det krävs att ni höjer era röster och talar.
Här gäller dock inte devisen att det är lättare sagt än gjort. Det är betydligt enklare att ge Mukwege Nobels fredspris, som han har nominerats till, än att framföra konkreta förslag på hur konflikten i Kongo ska lösas.