Det var i början av åttiotalet när kompisen Holger och jag satt på en restaurang i Estoril som jag mötte "den" för första gången. Vi hade åkt till Portugal för att spela golf. Det var fortfarande ett påfallande fattigt land.
I Lissabon klättrade afrikanska plåtskjul längs kullarna, sådana jag tidigare bara sett på teve ifrån de forna besittningarna Angola och Moçambique. Vi såg samma koloniers släktingar leta mat ur soptunnor och brädhögar med teveantenner. Brädhögarna fick fungera som bostäder.
Vi satt alltså och åt middag och hamnade bredvid fotbollsagenten Börje Lantz, mest känd för att ha fått Nacka Skoglund till Inter. Börje bodde sedan många år just här och det var då jag mötte "en annan syn på Sverige". Hans amerikanske kompis vägrade att skaka hand med oss eftersom vi var svenskar och enligt honom svikit Europa och världen genom vår fega neutralitetspolitik under det andra världskriget.
När jag i dag sitter och läser omvärldens reaktioner på turerna kring Julian Assanges utlämnande från England slås jag av att det finns ett slags skadeglädje över att ha dragit ner "brallorna" inte bara på Assange utan på vår självbild som en moralisk förebild för världens folk .
Det är som om det fanns ett bakgrundsackord ungefär som när vetenskapsradion lägger knappt märkbara molltoner från en synt bakom beskedet att Himalayas glaciärer ännu en gång smälter. Ett bakgrundsackord av indignation mot vår undfallande neutralitetspolitik under andra världskriget.
Så läser jag en solig februaridag 2011 en recension av Saul Friedländers "Utrotningens år, 1939-1945. Tredje riket och judarna Del II." Bland annat konstaterar Friedländer att mönsterdemokratier som Sverige och Schweiz inte visade samma generositet mot judiska flyktingar under krigets första år som de fascistiska regimerna i Spanien och Portugal.
Klas Åmark, professor i historia, skriver i sin nya bok om Sverige och förhållandet till Nazityskland att det för Sverige i första hand var ekonomiska intressen som styrde vår förhandlingspolitik visavi Tyskland. Så länge Tyskland var segerrikt ville man samarbeta med naziregimen för att garantera Sverige en privilegierad position i det "Neueuropa" nazisterna ville skapa efter Tysklands seger. Vi handlade som Klas Åmark skriver "national-egoistiskt". Per-Albin Hansson såg i kriget inte en ideologisk strid mellan demokrati och diktatur, utan ett stormaktskrig där det gällde att vara neutral.
Man var mån om att tysta ner kritiska röster och skildringar av naziterrorn avfärdades som "grymhetspropaganda".
I en radiointervju i Studio ett frågar sig Klas Åmark om man kan vara "neutral inför ondskan".
Han frågar sig också vad vårt agerande gentemot Nazityskland har betytt för kommande generationer svenskar och svarar själv: vårt förhållande har lämnat djupa spår och lever vidare som ett olöst moraliskt trauma. Vi bodde granne med ondskan och kunde inte motsvara den självbild vi har av Sverige som det moraliskt oförvitliga förebildslandet. Sedan följde år av förträngning och tabubeläggning, bortförklaringar och rättfärdigande.
Inte ens Henrik Berggren i sin Palmebiografi "Underbara dagar framför oss" förmår att på ett djupare plan ta tag i detta trauma. Jag frågar mig hur mycket historiens bakgrundsmuller kan förklara den ängslighet vi i dag känner kring begreppen rasism och mångkultur. Jag tror att samma klangbotten finns i historien om de svenska "bananskalarna" i Norge . I Norge lever andra världskriget och synen på Sveriges handlande fortfarande kvar. Filmen om motståndsmannen Max Manus slog rekord i Norge men uppmärksammades knappast här.
När vi ser de norska flaggorna och chauvinismen i Oslo under skid-VM må vi begrunda detta.
Avslutningsvis måste jag nämna att Olof Palme hade en jäkla tur att inte Wikileaks fanns på hans tid.
Kanske hade vår historia om Boforsskandalen, Vietnamkriget och vår neutralitetspolitik då skrivits på ett helt annat sätt. Ibland hinner aldrig skuggorna i fatt utan begravs med dem som var med.