LIBERAL KOMMENTAR
Det skulle ju gå så bra, trodde miljöpartisterna. Inför valet visade de flesta opinionsundersökningar att MP, precis som i valet 2010, hade chans att erövra titeln som Sveriges tredje största riksdagsparti. I flera mätningar fick partiet siffror på kring tio procent, ibland mer.
Men det visade sig vara en betydande skillnad mellan opinionsundersökningar och verklighet. Miljöpartiets stöd sjönk – från 7,34 procent i valet 2010, till 6,89 procent i årets val. Och partiet förlorade sin ställning som tredje största parti i riksdagen.
Trots att hållbarhets- och miljöfrågor är hetare än förr. Trots att partiet begåvades med det politiska underbarnet Gustav Fridolin som språkrör. Trots att det svenska folket tröttnade på Alliansen, och såg sig om efter andra alternativ.
Hur kunde det gå så fel?
Det finns en betydande skillnad mellan hur Miljöpartiet agerade inför 2010, och 2014. MP:s dåvarande språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson formulerade ett tydligt rödgrönt alternativ tillsammans med Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V).
Väljarna visste vad de kunde förvänta sig ifall MP hamnade i regeringsställning. Politiken hade förhandlats fram på förhand, och vissa löften kunde omöjligen kompromissas bort i ett senare skede. Så var det inte i årets valrörelse.
S deklarerade tidigt att man ville samarbeta med MP vid ett maktskifte, men inget av partierna förklarade hur samarbetet skulle se ut vid en valvinst. Därmed visste inte väljarna vad en röst på Miljöpartiet skulle innebära i praktiken. Signalen var att det viktigaste var att MP hamnade i regeringsställning, snarare än på vilka villkor.
En annan viktig faktor jämfört med valet 2010 är att partiet har haft en konkurrent som tävlar om samma väljargrupp: Feministiskt Initiativ.
Det är uppenbart att MP har känt sig hotat av Fi:s framfart. I våras lade MP fram en ”feministisk” budget, som framförallt sades gynna kvinnor. I Almedalen höll språkröret Åsa Romson ett tal där hon agiterade mot den grupp som vänsterfeminister älskar att hata: vita heterosexuella medelålders män.
Men sina ansträngningar till trots är Åsa Romson ingen Gudrun Schyman. Särskilt inte då hon och Fridolin har tillkännagett att hon gärna sitter i regering tillsammans med Stefan Löfven – en vit heterosexuell medelålders man.
Och det är sannolikt en del av problemet. Genom att redan på förhand tacka ja till Löfvens inviter, utan att ställa några särskilda krav, har partiet blivit en del av det politiska maktspel man tidigare sade sig stå utanför. Förut var MP bortom höger och vänster, det var ett radikalt alternativ för dem som ville förändra. Nu tycks det som att Miljöpartiet bara är ett parti som alla andra.
Liberala Nyhetsbyrån