Något som allt oftare glöms bort vid gripanden och anhållanden av personer misstänkta för allvarliga brott är hedersordet integritet. Kvällspressens löpsedlar visar bilder och rubriker och en del personer inom polisen läcker känsliga uppgifter. Man vänder ut och in på de misstänktas privatliv, speglar barndomen och redovisar gamla skolbetyg. Ungdomskamrater och grannar ställer villigt upp på intervjuer och bilder. Varför?
Tyvärr kan man konstatera att många tydligen är intresserade av att läsa allt detta och dessutom långt innan personerna är dömda för brotten de misstänks för.
Jag tror inte att någon vill ha sin levnadshistoria uthängd till full offentlighet på detta vis. Om man ska hitta något enda positivt i ovanstående beskrivningar av levnadsöden, så är det att de kanske kan öka allmänhetens förståelse för varför det gått snett och förhoppningsvis öka kraven på bättre vård och hjälp för problempersoner i ett tidigt skede.
En hjälp som nu oftast kommer för sent. Många kräver idag fler poliser och det behövs förvisso, men det bästa är att försöka lösa problemen innan de når polisiär nivå. Ofta figurerar nämligen i dessa historier tragiska uppväxtförhållanden och miljöer som förmodligen bidragit till att de spärrar som ska slå till hos en människa när det gäller våld aldrig utvecklats eller också satts ur funktion.
Fler borde reflektera över detta ohejdade utlämnande av personers innersta privatliv och betänka att ingen är skyldig förrän en dom fallit. Alla människor har rätt till hjälp och integritet, så även brottsmisstänkta.