LIBERAL KOMMENTAR
I 60-talsfilmen ”The greatest story ever told” – som på svenska fick den betydligt tristare titeln ”Mannen från Nasaret” – skildras Jesu liv, om inte från vaggan till graven, så från krubban till korset. 40 år senare lät regissören Mel Gibson samme man blicka tillbaka på kända situationer, i det blodiga dramat ”The Passion of the Christ”.
Onödigt mycket våld och sadism, ansåg kritikerna. Och visst, den största berättelsen som någonsin skildrats är ingen solskenshistoria.
Det är å andra sidan inte fortsättningen heller. Den som vill producera en riktigt brutal Hollywoodrysare – som dryper av blod, sadism, lidande och förföljelse – kan låta Jesus blicka in i framtiden. Där kommer han att se kristna martyrer som stenas till döds, katarer som bränns på bål och folkmordet på armenier vid 1900-talets början. Han kommer att se kyrkor som brinner och människor som tvingas fly, enbart på grund av sin tro på mannen från Nasaret.
Den historien pågår än i dag. Enligt organisationen Open Doors diskrimineras och förföljs omkring 100 miljoner av jordens 2,2 miljarder kristna. Det utgör cirka 80 procent av världens religiösa förföljelse och uppskattningsvis dör 100 000 kristna per år för sin religiösa tillhörighets skull. Värst är situationen i Nordkorea, där 70 000 kristna lever i arbetsläger, tätt följt av muslimska länder som Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan och Saudiarabien. Något längre ner på listan finns Kina, Vietnam och Indien.
Än värre än siffrorna i sig är att utvecklingen går åt fel håll. Enligt rapporten ”Förföljda och glömda?”, som den katolska hjälporganisationen Aid to the Church in Need publicerade i höstas, har situationen för kristna dramatiskt försämrats. Det beror bland annat på att den arabiska våren har lett till en kristen vinter och rapportförfattarna varnar för att allt fler länder töms på kristna.
Sammantaget vittnar rapport efter rapport om att situationen för kristna på många håll är en katastrof, som har börjat anta bibliska proportioner, och det har i princip skett i total medieskugga. Det senare har säkert många förklaringar, men en är sannolikt att många i västvärlden, bland annat i Sverige, ser kristendomen som norm. I ett land där kampen i modern tid snarare har handlat om rätten att slippa underordna sig kyrkans ramar, än om rätten att få utöva sin religion, är det svårt att ställa om och betrakta kristna som en utsatt grupp, som kämpar för rätten till dop och nattvard.
Här är det dock hög tid att tänka om och det minsta vi kan göra är att ge förtrycket den rapportering det förtjänar. Inte primärt för att det är kristna som förföljs, utan för att det är medmänniskor som förföljs.