I går var det kanelbullens dag, Det vet du kanske redan – den är svår att sväva och svälta i okunskap om – men jag väntar avsiktligen till dagen efter med upplysningen för att inte hetsa någon att pliktskyldigast mula munnen full med deg fast de egentligen inte vill. Det är ju inte som att vi underkonsumerar vetemjöl, matfett eller socker i det här landet.
Det står till och med i min bordskalender som ligger på skrivbordet på jobbet att gårdagen var kanelbullens dag.
Hur lyckas man tilldela en dag till en bulle? Och i vilka syften?
Nationalencyklopedin har inga svar. Wikipedia har däremot information. Där påstås det att dagen instiftades 1999 av Kaeth Gardestedt, som då var "projektansvarig för Hembakningsrådet, historiskt en sammanslutning av jästtillverkare, mjöltillverkare, sockertillverkare och margarintillverkare som numera drivs av Dansukker".
Så det var alltså kommersiella intressen bakom dagen som också instiftades som "omtankens dag". För vad säger omtanke om inte nybakade kanelbullar? Eller ska vi kalla det för en baktanke?
Kanske behöver vi verkligen tänka om. Hur kommer det sig att vi är så snabba med att haka på och skapa nytillkomna traditioner av egenintresse nödtorftigt utklätt till en festlighet. Se bara hur vi lurats att omfamna halloween, lanserad av detaljhandeln sedan mitten av 90-talet och numera firad som vi aldrig har gjort annat. Man kan inte ens välja att stå utanför, när små monster ringer på och vill ha godis.
Är vår tillvaro verkligen så grå och trist att vi måste omfamna varje initiativ som kan ge vardagen lite guldkant, hur genomskinlig den än är?
För några decennier sedan stod 4 oktober för något helt annat. Då var det, så att säga, andra bullar. 4 oktober-rörelsens första demonstration mot löntagarfonderna ägde rum för trettio år och en dag sedan. Företagare och andra kampvilliga tog en strid som de borgerliga partierna i stor utsträckning hade duckat för. Tack vare motståndet blev fonderna rätt urvattnade, åtminstone jämfört med de ursprungliga radikala förslagen. Och fondsocialismen besegrades 1991 när den nya borgerliga regeringen avskaffade löntagarfonderna.
Det var tider det. Och något liknande kanske behövs igen om de rödgröna gör allvar av sina hot och börjar socialisera alla de offentligfinansierade verksamheter som i dag bedrivs av framgångsrika vinstdrivande företag. Företag som gör mycket gott för välfärden och pluralismen inom bland annat skola, vård och omsorg.