På torsdagen fick Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som väntat i uppdrag av riksdagens talman Per Westerberg att sondera möjligheterna för att bilda en regering med Miljöpartiet.
Alla måste bjuda till, menade Löfven, som nu inte bara fortsätter uppvakta Centerpartiet och Folkpartiet utan sade sig vilja samarbeta brett med alla partier utom Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget senare i höst.
I SVT kommenterade statsvetaren Katarina Barrling att det dock inte bara är för Löfven att fånga in alla viljor genom att dela ut köttben. I många frågor står partierna i målkonflikt om vad som ska uppnås – och hur.
S huvudnummer från valrörelsen, där statliga traineejobb för ungdomar ska finansieras genom höjda arbetsgivaravgifter för unga och höjd restaurangmoms, är bara ett exempel. Alliansen har en helt annan politik som bygger på fler riktiga jobb och mindre regleringar.
Vad gäller frågor som skolan och försvaret råder större samsyn mellan S och Alliansen. Problemet är dock då att få med Miljöpartiet som bland annat vill rusta ner. Om MP ingår i regeringen försvåras också breda uppgörelser i energifrågan, då MP motsätter sig kärnkraften. De områden som Löfven talar om för att hitta brett samarbete är egentligen bara sådana som redan brukar behandlas med stor samsyn i riksdagen – utom kanske av just MP och V.
Skulle allianspartierna överge sin politik i frågor som jobb och skatter för att hjälpa Löfven att få igenom sina socialistiska förslag har vi ett allvarligt läge i svensk politik. Det skulle visserligen, som alla vill, helt utesluta SD från inflytande över politiken denna mandatperiod. Men det skulle också göra SD till det enda riktiga oppositionspartiet i riksdagen. Det vore ett demokratiskt problem, då en viktig grund för demokratin är att folket har reella politiska alternativ.
Det långsiktiga perspektivet för vad det skulle kunna innebära i nästa val tycks dock som bortblåst. Den senaste veckan har S, följt av andra som hakat på, velat pressa inte minst C att lyda genom att skuldbelägga partiet som oansvarigt för Sveriges framtid. Det parlamentariska läget är olyckligt nu, men om målet på sikt är att få människor att välja andra alternativ än SD är det dock inte särskilt konstruktivt att försvaga all annan opposition.
Problematiskt är också rösterna som har höjts från framförallt V om att frångå praxis att låta det tredje största partiet i riksdagen få posten som andre vice talman, för att det råkar vara SD som då får den. Det skulle vara högst obehagligt, men någonstans har vi ändå accepterat SD som ett parti som på samma villkor som andra får ställa upp i allmänna val och ta plats i beslutande församlingar. Det blir då problematiskt att börja tumma på traditioner för att utfallet av väljarnas röster ogillas.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt lyckades som statsminister bilda en minoritetsregering 2010 utan att ge SD inflytande. Nu är det upp till Löfven att göra det, och samtidigt värna demokratins förutsättningar.