Demokratin kräver förändringar

Politik2006-06-05 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alla som någon gång lyssnat på en debatt i kommunfullmäktige vet att det ibland kan vara trist, långtråkigt och väldigt sällan alldeles underbart.
Fyra av tio förtroendevalda mellan 18 och 25 år har sedan förra valet hoppat av sina uppdrag visar en kartläggning från Valmyndigheten. De allra flesta av dessa har lämnat för att de flyttat.
Studier, jobb eller käresta på annan ort är inget dramatiskt och något man måste räkna med när unga tar plats i politiska församlingar. Fyra år långa mandatperioder är liksom 20 procent av en 20-årings liv. Det är helt naturligt att man därför inte kan lova varken sitt parti eller sina väljare att stanna kvar så länge.
De som lämnar uppdragen av andra skäl är däremot oroande.
Många klagar över bristande inflytande. Att alla förslag redan är förankrade, färdigdiskuterade och bara att klubbas när de väl läggs i fullmäktige. Att den enskilda, unga, ledamotens inflytande bara är på pappret och finns inte i verkligheten.
Här vilar ett stort ansvar för den som leder partigruppen. Alla partier har nämligen möten inför fullmäktige och kommunstyrelsen där man diskuterar vilka beslut som ska fattas och hur partiet ska ställa sig i frågorna.

I gamla spår
Dessa möten är inte sällan upplagda efter gamla mönster - och de som suttit länge är ointresserade av förändring då detta kan uppfattas som hotfullt mot dessa ledamöters inflytande. I att kunna mötesformerna ligger förstås makt. Att förändra beslutsprocessen, att inte göra gruppmötet till de erfarnas informationspunkt utan faktiskt använda sig av hela gruppens kompetens är en bra väg att gå.
Andra sätt att göra förtroendeuppdraget roligare är att förändra tiden i själva fullmäktige. Även här vilar ett stort ansvar på den som leder partiet lokalt - ge mer tid och utrymme till de unga så är det mer sannolikt att de stannar kvar.
Fritidspolitiker i allmänhet, och i synnerhet unga sådana, klagar ofta på att det politiska klimatet är hårt. Inte bara från motståndare utan även föraktet från väljaren. Det är inte lätt att försvara politiken när tidningar fylls av högt uppsatta makthavare som nyttjar sin ställning till egen fördel. Deras beteende styr ju hur alla fritidspolitikers väljare ser på dem. Och vem vill sitta på sin lokala krog och behöva försvara statsministerns skrytbygge långt borta på den sörmländska landsbygden?
Förändrade arbetsformer låter som en sliten klyscha, men den är sliten först när något sker. När fullmäktigedebatten är minst lika upplyftande som ett debattprogram på tv (helst mer förstås, men man måste trots allt vara realistisk). När unga som tar plats känner att de har samma inflytande som de medelålders män och kvinnor som suttit där ett och annat decennium. När alla som hoppar av kommunfullmäktige gör det av naturliga skäl. Inte för att de ledsnat på demokratin.