Valet till riksdagen är verkligen inte kört. Efter helgens Sifomätning uppmärksammade bloggaren Dick Erixon hur mycket opinionsläget för partisympatierna nu liknar det som rådde vid samma tid 2010.
Socialdemokraterna har nu 34,1 procent och hade då 34,0.
Miljöpartiet nu 10,1 procent – då 10,6
Vänsterpartiet nu 6,3 procent – då 5,6.
Moderaterna nu 24,2 procent – då 30,8.
Centerpartiet nu 4,7 procent – då 4,7.
Folkpartiet nu 5,4 procent – då 5,9.
Kristdemokraterna nu 4,7 procent – då 3,8.
Det är ju nästan identiska siffror nu och då. Om man undantar att Moderaternas stöd i dag är klart lägre än för fyra år sedan. Men skillnaden mellan nu och då är verkligen inte så stor att man kan utesluta en borgerlig valseger. För det blev det ju 2010, även om det tyvärr inte blev en majoritetsregering.
Men det finns för all del också väsenliga skillnader nu jämfört med 2010, när det gäller det opinionsläge som inte har med partisympatier att göra. Det blåser än vänstervind genom debatten och de borgerliga partierna är betydligt defensivare i dag än de var 2010. I debatten försöker man, när det gäller sakpolitiken, snarare betona likheterna än skillnaderna. Istället försöker man vinna valet på förtroende och på gamla meriter.
Alliansens fyra partisekreterare presenterade i går kampanjen Resan mot valvinst 2014. Där illustreras skillnaden mellan alliansen och de rödgröna med följande tre motsatspar.
Enighet mot splittring.
Ansvar mot löften.
Arbete mot bidrag.
Sant så. Allt detta förtjänar att framhållas. Men räcker det verkligen med att hålla sams, hålla i pengarna och driva den gamla arbetslinjen, för att vända det underläge som man nu befinner sig i?
Deja vu (franska: redan sett) är för övrigt benämningen på den känsla man ibland kan få av att ha upplevt exakt samma sak en gång tidigare.