För ett par år sedan införde Lincoln University i USA ett nytt krav för att studenterna skulle få ut sin examen: ett BMI under 30, gränsen för fetma. Body Mass Index, ett mått på vikt i förhållande till längd, är det mest populära sättet att avgöra övervikt. Universitetet fick backa men utspelet var ett av många försök att diskriminera mot överviktiga i USA. En studie vid Yale University slog 2008 fast att diskriminering på grund av fetma är lika vanligt som diskriminering på grund av ras.
De flesta inser det farliga i fixering vid smalhet. Fixering vid övervikt anses dock hälsosamt. Fördomarna mot överviktiga - att de saknar självdisciplin, är dumma eller ohygieniska - är otaliga. För läkare västvärlden över är sambandet mellan ohälsa och övervikt så starkt att den första ordinationen en överviktig patient får är att gå ner i vikt.
Övervikt är dock inte alltid en riskfaktor. Överviktiga personer drabbas mer sällan av lungcancer, anemi och kronisk bronkit. Att vara för smal är farligare än att vara för fet och äldre människor med övervikt lever längre. Detta är dock främst nyanser i en svart-vit debatt - det är inget allmänt hälsoråd att gå upp i vikt. Däremot är det osunt att som läkare slentrianmässigt beordra diet.
Upp till 90 procent som bantar misslyckas att hålla den nya vikten. Handlar det om självdisciplin? Inte alls. Redan 1959 genomförde Jules Hirsch ett experiment på feta personer för att studera ämnesomsättning. Försökspersonerna åt endast 600 kalorier per dag och rasade i vikt. Men ämnesomsättningen saktade ner. Deltagarna brände i genomsnitt 24 procent färre kalorier under dieten och gick sedan snabbt upp i vikt igen, trots balanserad kost. Ett experiment med smala personer visade att när de åt fler kalorier fick de istället en högre ämnesomsättning. Kroppen vill behålla ursprungsvikten. Studier på svenska tvillingar har visat att arvet - inte miljön - bestämmer vikten. Med det i bakhuvudet bör man förstå hur frustrerande det är att träffa läkare som ser viktnedgång som en enkel åtgärd. Misslyckandet att gå ner i vikt resulterar inte sällan i att man inte söker läkarhjälp, eftersom man känner att man måste förlora de överflödiga kilona först - och misslyckandet och vårdens bemötande kan i sig leda till depression och passivitet.
Det är egentligen passiviteten som är problemet. Man kan ha ett högt BMI och ha en aktiv nyttig livsstil, med muskler, kondition och kurvor. Det farliga är inte främst övervikt - det är stillasittande och dåliga mat- och motionsvanor. Det är där fokus för hälsovården bör ligga.
Nyligen lästa jag att Kakmonstret i Mupparna ska sättas på diet. Måttligt med kakor till herr Monster. Det är ett led i en hälsokampanj, men ingen frågade sig först om Kakmonstret i dag har en dålig hälsa. Hetsen mot övervikt är precis som fixering vid smalhet ohälsosam. Kakmonstret ska visserligen inte uppmuntras att klättra på BMI-skalan - men ett par extra kilon är mindre ohälsosamt än diskriminering, depression och omöjlig hårdbantning.