Inte en enda gång, på någon skolavslutning, har jag sjungit nationalsången.
Men det verkar ha varit en stor och omfattande tradition i den svenska skolan eftersom så många nu är upprörda för att de fått får sig att man inte får sjunga den längre.
Och varje år i slutet av november exploderar Sverige i ett julfirande som blir mer och mer spektakulärt för varje år. Fler ljusslingor, ännu fler tv-program om julbak och traditioner, pyssel och berättelser om hur kända och okända svenskar firar just sin traditionella jul.
Ändå håller julen tydligen på att förbjudas.
Detta är ett så närvarande hot att en av riksdagens åtta partiledare ägnar sitt jultal i SVT åt att uppmärksamma oss på att våra gamla traditioner medvetet och listigt håller på att utrotas.
På Luciamorgonen visade SVT som vanligt ett Luciafirande, denna gång från Uppsala domkyrka. Lucian var mörkhyad och en rappare fanns med i det finstämda programmet. Med tanke på den senaste tidens svårt antiintellektuella debatt om Luciafirande tyckte jag det var en fantastisk motbild byggd på just tradition och traditionens innersta väsen. En högtid för att fira det godas seger över det onda, ljuset vinner alltid över mörkret. Jag är inte särskilt kristen eller någon väktare av traditioner men detta gjorde mig tårögd.
Det blev som en svenska folkets markering, via public service. Det var troligen inte alls så menat men jag tyckte det var osannolikt vackert.
Som ett brev på posten lades också under dagen en artikel ut på SD-sajten Avpixlat. Rubriken var att "SVT förödmjukade svenska folket med en kolsvart Lucia" och en "invandrare som rappade på rinkebysvenska". Kommentarerna lät inte vänta på sig, men bland dessa fanns också några som tyckte att en gräns hade passerats, till och med för en SD-sajt. Någon timme senare var artikeln borttagen.
Den senaste tiden har det stått mig upp i halsen med alla kommentarer om vad man "får och inte får säga i det här landet". Man får säga precis vad man vill i det här landet, till skillnad från många andra, men man får också ta ansvar för det man säger.
Istället för att debattera det verkliga dilemmat: hur ska en modern skola möta alla elever med respekt och integritet, så förvandlas debatten till en mobb som kräver rätten att få säga negerboll.
Varför blir det så? Varför blir det massiva protester kring en skolas diskussion om att ha pepparkaksgubbar eller inte i Luciatåget men knäpptyst när en flicka förvägras vara stjärngosse för att skolan vill ha ett "vackert Luciatåg".
Vad säger det om oss människor?
Och i bakgrunden finns ett främlingsfientligt parti som via anonyma kanaler både bygger och eldar på brasan.
Men vi är fler som tror på ljuset än mörkret och trots att debatten präglas av en fantastisk trångsynthet är det inte det som är bilden av Sverige.
Den sanna bilden av Sverige såg vi i torsdags morse i Uppsala domkyrka.
Trevlig helg!