Möten som det i går kväll i Klintehamn är jättebra och borde inte bara ordnas när det finns akuta problem, precis som Johan Malmros skriver här intill på Liberal kommentar.
Problemet brukar vara att de som verkligen skulle behöva stöd och hjälp inte kommer till sådana möten. Om man vet, eller misstänker, att det är ens egna barn, eller barn i ens närhet, som är de som ställer till bråk och begår brott, lockar det knappast att gå till ett möte där ens föräldraansvar kommer att offentligt sågas längs med fotknölarna.
Det är också lätt att det blir spekulationer och mycket prat om sånt man egentligen inte vet något om.
Jag har ingen aning om i vilken ålder gärningsmännen är, om det är ett gäng eller flera. Om det är infödda eller inflyttade.
Men man kan väl med hyfsad sannolikhet anta att de som bor i Klintehamn vet vilka det är.
Att frihetsberöva unga människor, såvida de är straffmyndiga, brukar vara ett säkert sätt att få dem att hålla sig kvar på brottets bana. Även om de rent juridiskt skulle vara gamla nog för "vuxenstraff" är snarare lösningen att ge dem ett sammanhang där deras roll blir en annan än att få uppmärksamhet eller tillfredsställelse i att förstöra och skada andra människor. Ge dem en plats där de och deras insatser betyder något.
Det är inte detsamma som att man daltar med "dagens ungdom".
Det är också enkelt att anklaga föräldrarna för att inte ha koll på sina barn. För en del föräldrar kan livet vara en så hård tillvaro att man måste prioritera var man lägger sin kraft, så är det bara.
Också föräldrarna måste få stöd och hjälp.
Den stora utmaningen är således hur man ska nå dem som inte kom till mötet i Klintehamn i går kväll. Inte med en anklagelse utan med en hjälpande hand.