Den känslomässiga sidan inom åldringsvården och förståelse för det som utspelar sig mellan anhöriga som blivit vårdare, är en del i sjukvården och omsorgen som är klart eftersatt.
Den känslomässighet som uppstår mellan anhöriga och det slitage som vårdare, make/maka utsätts för ropar ingen ut högt. Om någon skulle ropa ut sin förtvivlan, vem finns där att fånga upp den?
Vårt samhälle tillåter knappast klagan av den sorten, eller ren ärlighet. Faktum är att många anhöriga är fångna i en ofrivillig situation som kan liknas vid ett fängelse. Var går gränsen för kärlek gentemot tvång?
Självklart sliter en hjärtpatients ängslan på en anhörig, en cancersjukdom eller en stroke drabbads tårar eller möjlig aggressivitet på den som står närmast, vilket som Ulla Pettersson beskriver i sin ledare 6/10 oftast är en make/maka.
Något som inte alls diskuteras är den åldersaggressivitet som kan uppstå i en fysisk frisk anhörig och säkert är vanligare än man låtsas om. En aggressivitet som tar sig sjuka uttryck gentemot anhöriga.
Det talas nu om ankommande flyktingars trauman och behov av traumapsykologer. Men en anhörig kan säkert uppfatta sig fången i vårdsituation lika känslomässigt svår som ett krigstrauma.
I den gotländska vården finns team kring vårdcentraler, team som kan fånga upp den känslomässigt svåra situationen för en anhörig i form av psykolog per remiss.
Problemet är att man inte remitterar paret som sådant till psykolog utan bara den enskilde i paret. Parrelationen eller familjerelationen vid sjukdom och åldrande är helt eftersatt. Upptagenheten av hjälpmedel i hemmet överskuggar, behoven av den psykiska vården för samtliga i hemmet.
Det som sjukvården och omsorgen snarast måste bygga upp är team av och med parrelationsterapeuter framför allt inom åldringsvården. Familjerådgivning är ett ålderdomligt begrepp som inte hör ihop med sjukdom och åldringsvård. Det måste till en översyn och nytt tänk utifrån den förändring i demografin som har skett och ständigt sker.
Det talas och skrivs om sjukdomar av olika slag, om människor som drabbats, men ytterst sällan belyses anhörigas problematik. Det är dags att ropa ut, klargöra att en anhörig också har drabbats av cancer, stroke eller hjärtåkomma i samband med make/maka eller barns sjukdom.
Men den anhöriges situation ser helt annorlunda ut utifrån samma sjukdom eller åldrande men det är ändå samma sjukdom och åldrande de drabbas av. Fråga någon gång en anhörig om hur hen mår? Det är förvånande hur sällan det sker och hur nödvändigt det är.