Det var en ganska underlig situation, i Visby tidigare i veckan. Där satt fyra regionala borgerliga företrädare, från fyra olika partier, och hade presskonferens om alliansregeringens budget. Det går tydligen bra. Men i regionalpolitiken så är allianssamarbetet i realiteten avvecklat eller åtminstone islagt.
Jag hade föredragit att man hade hållit ihop allianssamarbetet även regionalt. Det blir så mycket enklare att samarbeta efter valet och få något gjort om det finns en grundläggande överenskommelse kring de viktigaste dragen. Vad ska man göra och hur ska man göra det? Jag tycker också att det finns ett värde i att väljarna är välinformerade om vad det är de röstar på.
Därför är jag glad att alliansen håller ihop på riksplanet. Värdet var naturligtvis som störst för åtta år sedan, när alliansen var ny och de borgerliga hade som mest att bevisa i regeringsfrågan. Alliansen var av helt central betydelse för att vi snart har haft åtta år av borgerligt regeringsinnehav. Men jag tror fortfarande att alliansen är viktig, både för det egna samarbetet och för möjligheterna att vinna val.
Jag tror inte att allianssamarbetet i något avseende är en bidragande orsak till de borgerliga partiernas för tillfället svaga opinionsstöd.
Men även om jag saknar den regionala alliansen, så finns det ju en värdegemenskap mellan de borgerliga partierna och det finns färska bevis på att de kan hålla ihop under en hel mandatperiod, även när det gnisslar i någon enskild sakfråga. Även utan en borgerlig öallians så tror jag att det kan bli maktskifte på Gotland i höst.
Ironiskt nog så är det faktiskt de rödgröna på riksplanet som bäst skulle behöva en allians. Kanske inte för valets skull, men definitivt för samarbetet efter valet om de olyckligtvis skulle råka vinna det.
De rödgröna har nästan allt kvar att bevisa. Vänsterpartiet och Miljöpartiet saknar all erfarenhet av regeringsarbete.
Socialdemokraterna – tja, de är vana vid att regera i ensamt majestät. Eller – de var det för åtta år sedan. De regerade då i minoritet och sökte stöd i riksdagen och visade att de, åtminstone då, kunde klara av det.
Men sedan dess har Socialdemokraternas villkor i helt förändrats. I dag lär inte både Miljöpartiet och Vänsterpartiet acceptera att reduceras till underordnade exkluderade stödpartier till en socialdemokratisk minoritetsregering.
Om de rödgröna vinner valet lär det bli en koalitionsregering. Men eftersom det inte finns något etablerat samarbete eller några överenskommelser mellan partierna, så är det ingen som vet hur en sådan regering ska fungera.
Det är illa för väljarna, som inte får veta vilken regeringspolitik de rödgröna faktiskt tänker bedriva.
Det är ännu värre för de rödgröna partierna och den regering de vill bilda, som får försöka uppfinna ett samarbete medan de faktiskt ska börja leda landet. Jag gissar att det kommer att bli stökigt, bråkigt, förvirrat, ineffektivt, handlingsförlamat och allmänt fumligt.