Oppositionen genomgår en kulturell kontrarevolution. De fyras gäng som i september aspirerade på att gemensamt ta över regeringsmakten kan snart ha tvingats avgå allihop.
Sedan länge är det känt att Miljöpartiets språkrör måste avgå till våren, då de suttit så länge som stadgarna tillåter.
Mona Sahlin avgick i höstas, efter att ha utsatts för starka påtryckningar.
Nu börjar även vänsterledaren Lars Ohlys ställning på allvar ifrågasättas.
Kraven på Ohlys avgång kommer trots att han mycket tydligt meddelat att han vill bli omvald 2012 och leda partiet i valet 2014. Det är anmärkningsvärt och tyder på att det finns ett stort missnöje med Ohly.
Och varför skulle det inte göra det? I valen 1998 och 2002 fick Vänsterpartiet 12,0 respektive 8,3 procent av rösterna. Sedan Ohly tog över 2004 har det blivit 5,85 procent (2006) och 5,60 procent (2010). Detta trots att Socialdemokraterna också gjort dåliga val 2006 och 2010.
Tydligaste kandidaten är Jonas Sjöstedt, som är beredd att ställa upp under förutsättningen att Ohly inte är motkandidat.
Men än så länge klöser sig Ohly kvar. För TT förklarade han i går:
- Det är bra att vi har en öppen diskussion om både politik och personer. Vi har inga problem med det i Vänsterpartiet till skillnad från en del andra partier. Vi tycker att det är rimligt att man kan ha fler kandidater. Det har varit så vid tre av de fyra tillfällen jag har blivit vald och jag ser inga problem om det blir så vid nästa kongress.
Men det är egendomligt tyst bland dem som skulle kunna uttala sitt stöd för Ohly. Statsvetaren Ulf Bjereld konstaterade i går:
- Det är möjligt att han kan klamra sig kvar, men till vilket pris? Det är inte så att folk har stått i kö för att ge honom stöd.
Inom Vänsterpartiet pågår också en debatt om det inte är läge att ta efter Miljöpartiet och införa delat ledarskap. Det kan bli den ursäkt som Ohly kan använda för att dra sig ur striden med värdigheten (nåja) i behåll.