De enformiga berättelserna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Om Sverige är bäst i Europa på att klara krisen så kan man säga att Gotland är bäst i Sverige.
Oppositionens bild av Sverige och Gotland är som bekant en helt annan.
Alla partier har samma mål: att alla människor ska ha arbete och kunna försörja sig själva. Att det ska gå bra för Sverige, både för företag och individer.
Regeringens retorik går ut på att föra ut bilden av att Sverige klarat sig bra jämfört med andra (jämförbara) länder.
Oppositionen radar upp hur många som är arbetslösa, hur många som är fattiga, hur många som är sjuka.
Vad vi aldrig får veta är hur Sverige hade stått sig om vi under den djupa krisen haft en vänsterregering.
Men om den här retoriken ska malas om och om igen ända till den 19 september undrar jag hur många som orkar fortsätta att lyssna?
Någon har förklarat för partierna att det är berättelsen som är viktig. Att man har en målande och gripande berättelse som skapar bilder hos väljarna så att de kan känna igen och identifiera sig med budskapet.
Men en berättelse som aldrig förs framåt, som bara rapar om samma sak gång på gång fängslar ingen, den söver.
I riksdagsdebatten med anledning av vårpropositionen lyssnade jag bland annat på Ulla Andersson, vänsterpartiet. Jag förstår att hon är upprörd över alliansregeringen. För hennes inställning till svenska företagare var minst sagt fientlig. Att alliansregeringen vill stödja företagare och privata entreprenörer måste vara förskräckligt om man utgår från att alla dessa är ekonomiska brottslingar alternativt bara onda som har som högsta målsättning att skada sina kunder.
Det måste med det i åtanke vara en katastrof att se hur regeringen nu beslutat att slopa revisionsplikten för småföretagen. Ett beslut som omräknat till gotländska förhållanden betyder att gotländska småföretag - vars stora omfattning vi har att tacka för att vi klarat krisen så pass bra som vi gjort - tillsammans får behålla nästan 11 miljoner kronor av sina pengar till att utveckla sin verksamhet. Kanske anställa fler.
Det måste också vara förfärligt att som vänsteranhängare konstatera att företagens egenavgifter ska sänkas med fem procentenheter.
Svårare är att förstå det kompakta motståndet från vänsterhåll mot att vanliga låg- och medelinkomsttagare sedan 2006 fått motsvarande en månadslön extra per år tack vare jobbskatteavdraget.
Att de som tjänar mer har fått ännu mer kvar i plånboken är tydligare en viktigare "orättvisa" att bekämpa än omsorgen om vanliga människors möjligheter att få vardagen att gå ihop.