I lördags var det första gången jag såg den. Släpet med Polisens mobila fartkamera stod parkerad längs med väg 140 genom Västerhejde.
Av två skäl kände jag mig väldigt trygg med det. För det första höll jag lagstadgad hastighet. För det andra stod fartkameran på andra sidan vägen och kontrollerade den norrgående trafiken.
Men tydligen fanns det extra anledning att känna sig trygg även om jag hade kommit från andra hållet. Bilisterna förvarnades om fartkameran genom skyltning, precis som man gör vid fast placerade fartkameror. På så sätt kan även fartsyndare klara sig undan böter, så länge de är uppmärksamma nog. Exempelvis vid fartkamerorna
i Roma är det ju åtminstone några obetänksamma fartsyndare som åker dit varje år. Men eftersom det är så välskyltat är det ändå så få som fastnar på film att de dyra kamerorna absolut inte är någon vinstaffär för statsmakterna.
Det kan ju verka kontraproduktivt att förvarna bilisterna om att nu blir det fartkontroll. Men jag har en teori om varför man ändå gör på det sättet.
Det avpersonifierade kontrollsamhället är inte en speciellt trevlig tanke. Det för tankarna till 1984, till drönare som patrullerar det offentliga rummet och juridiska processer och påföljder som automatiserats för största möjliga efterlevnad. Varje gång man trampar över det minsta lilla kan man få tårna kapade. Utan att det ens behöver bli personligt.
Förvarningen om fartkamerorna skänker en liten aura av förståelse och omtanke till ett helt opersonligt system. På så sätt kan man få acceptans för något som annars kanske hade lockat mer upproriskt sinnade att, så att säga, hälla grus i det automatiserade rättsmaskineriet. De förvarnande skyltarna är fartkamerornas sköld.