Därför satsar USA på militären
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det vilar en stämning av avskedsturné över det mesta Bush företar sig utanför Washington, och bifallet är dämpat efter alla motgångar. Publiken är mera intresserad av vad som kommer efter Bush.
Men det Bush säger på den internationella arenan är inte en föredettings budskap, utan värt att lyssna till. Hur försvagad han än är förblir han in i det sista överbefälhavare med ansvar för den nationella säkerheten.
Det talas på båda sidor om Atlanten väldigt mycket om den "förändring" det kommande skiftet i Vita huset innebär. Desto större anledning betona vad som inte ändras.
Begreppet nationell säkerhet spelar en större roll i USA:s politik än det vanligen gör i EU-Europa. Här tror sig politiker vinna röster på att minska försvarsutgifterna. I USA är det tvärtom. Nedrustare måste ha mycket goda argument för att inte anklagas för att undergräva nationens säkerhet. På 90-talet, efter kalla kriget, kunde garden sänkas. Men nu har USA en rad av år höjt försvarsanslagen, med hänvisning till hot, i framtiden, från andra stormakter och akut, från den globala terrorismen, med heta fronter i Irak och Afghanistan.
Det är i USA en ständig källa till förundran att européerna överlag är så ovilliga att satsa på militären. USA svarade i fjol ensamt för nästan 45 procent av världens samlade försvarsutgifter, enligt den senaste årsrapporten från fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm. Andelen av den samlade nationalförmögenheten är kring 4 procent. Storbritannien och Frankrike, de större EU-länder som ligger närmast USA i synen på militär styrka som grundval för sin utrikespolitik och sin nationella identitet, ligger på bara 2,3 och 2,4 procent. Tyskland ligger på 1,3 - en siffra som är normal för EU:s mindre länder.
Visst, det blir mycket pengar ändå till Europas försvar. Men ett gammalt klagomål från USA är att pengarna inte ger en militär effekt som motsvarar behovet. Man gör fel saker och man vill fel saker.
Det vanliga är att USA, som nu Bush i Berlin, Paris och London, tackar bundsförvanterna för deras insatser - men påminner om att mycket mer behöver göras. I klartext: ni sviker!
Irak är ett kapitel för sig, USA gav tidigt upp hoppet om att få verksam och uthållig hjälp av sina bundsförvanter i Europa. Men USA:s president, försvarsminister och utrikesminister - så snart anledning kan finnas manar de Europa att göra mer i Afghanistan, i civilt bistånd men även militärt.
EU-länderna slits mellan viljan att visa solidaritet med sin livsviktiga bundsförvant och sin rädsla för att i Afghanistan hamna i en situation som USA i Irak. De verkar avvakta vad som händer på plats och vänta in nästa amerikanska president.
Man skulle inte behöva göra det. Vi vet att med John McCain skulle USA få en president som med sina erfarenheter från Vietnamkriget, där han kände att politikerna svek soldaterna, inte lär göra något som innebär medgivande av att det var fel att offra liv i Irak. Och med Barack Obama skulle USA få en president som lovat att stärka USA:s militära förmåga - sedan må han ge en annan innebörd än Bush och McCain åt kriget mot terrorismen och prioritera annorlunda bland budgetposterna.