LEDARE
Hur kan du veta att det var personer med kopplingar till Ung Vänster och Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) som stod bakom hatattacken mot manifestationen?
Denna fråga dök upp i en diskussion på Facebook om min ledare i går. Frågan ställdes anklagande och insinuerande, som att jag ville smutskasta oskyldiga gymnaiseungdomar med hjärtat till vänster.
När man levde mitt i hatstormen, och det var inte bara jag som gjorde det, blir frågan lätt absurd. Kopplingarna var glasklara och det rådde inget som helst tvivel. Däremot handlade det inte om naiva skolungdomar utan det mesta kom från sannolikt rutinerade aktivister.
Dessa nätverk är effektiva och det stod också klart att det mesta inte kom från personer boende på Gotland. Det geografiska ursprunget är dock helt oväsentligt.
Varför är det då så viktigt att berätta om det som hände? Är det inte bara att smutskasta vänstern?
Jag har pendlat mellan att vilja skriva genast och låta allt vara glömt. Men tonläget från vänstern har knappast sänkts sedan i somras, tvärtom. Det har blivit okej att hata och förstöra för sina åsiktsmotståndare. Avståndstagandet från de etablerade vänsterpartierna är minst sagt grumligt.
Vänstervåldet glorifieras och beskrivs som självförsvar. Men då undrar jag: vad gjorde vi som rättfärdigade att kalla oss fascister, medlöpare och att vi gick nazisternas ärenden? Vad exakt var det som krävde en sån kraftsamling från vänster?
Jo, vi ville inte låta någon annan definiera vårt engagemang, vi ville inte låta ett tiotal nazister i Almedalen sätta vår agenda. Vi vill ge dem ett symboliskt finger genom att samla till en jättefest som stod för allt det som de vill motarbeta. Där alla kunde vara med, utan risk för konfrontation och bråk. Vi ville att nazisterna skulle stå och sprida sitt hat inför en folktom Almedalen.
”Centerpartister kan inte vara antifascister om man erkänner ett parti med rötter inom fascismen ” fick jag bland annat veta om varför mitt engagemang diskvalificerades. När antifascismen numera omfattar även Centerpartiet blir det plötsligt inte konstigt att en nationalskald liknar dess partiledare vid Pinochet.
Vänstern kluckar och delar. Ungdomarna lär sig och tar efter.
Den här grumligheten, tillsammans med en historielöshet (granska socialismens och kommunismens historia någon?) skapar nya generationer av samhällskritiker där det är legitimt att skrika ”Alliansfitta” efter en ung centerpartist men där korståget istället går mot den som har mage att påstå att Ung Vänster och SUF skulle ha något med våldsvänstern att göra.
Vi får ett samhälle där en borgerlig debattör som tar ställning för mänskliga rättigheter blir jagad av vänstern som medlöpare medan en socialistisk dito kan leva sitt liv utan att en enda gång ta ställning för något som kräver ryggrad. Hen är automatiskt en god människa genom sin röda hemvist.
Det gör mig illamående och arg, men inte fylld av hat. För jag tror att ingen egentligen vill ha det så.
Men de vänstervindar som nu blåser närs till stor del av myten om de borgerligas onda uppsåt. Kanske skulle vinden mojna om V, MP, FI och S gick ut och tog tydligt avstånd från de källor där vindarna får sin fart?