Den senaste månaden har de svenska storbankerna redovisat miljardvinster och kraftigt höjda utdelningar till aktieägarna. Samtidigt är det många som frågar sig varför Riksbankens rekordlåga ränta inte slår igenom fullt ut på bolånen, utan märks betydligt mer i bankernas resultaträkningar.
Bankernas svar på kritiken brukar handla om nya kapitaltäckningskrav, det vill säga hur stort bankens egna kapital måste vara i förhållande till utlåningen. Att bankerna tvingas bygga upp ett större kapital är i grunden bra och kan bidra till att göra dem stabilare vid framtida kriser.
Men samtidigt ställer bankernas ägare orimliga krav. Nordea, SEB och Swedbank har alla avkastningsmål på 15 procent på det egna kapitalet. I en mogen bransch och i en ekonomi där räntorna närmar sig noll blir det svårt att uppnå den typen av marginaler – om man inte verkar på en oligopolmarknad eller tar väldigt stora risker.
Tyvärr stämmer båda dessa egenskaper in på storbankerna. Den vardagliga effekten blir att bolåneräntorna hålls uppe. Men de samhälleliga effekterna riskerar att bli förödande.
Med högre kapitaltäckningskrav kommer det att bli svårare att nå avkastningsmålen. Detta sker samtidigt som få investeringar ger stabilt hög avkastning. För bankernas del kommer det att leda till att de blir beredda att ta allt större risker för att kunna möta ägarnas krav. Något som självklart kommer att drivas på ytterligare av insikten om att skattebetalarna tar notan om det går fel.
Vi riskerar med andra ord att hamna i en spiral motsvarande den som ledde fram till finanskrisen.
När vi talar om bankernas centrala roll i samhället talar vi om sparkonton, bolån och krediter till företag. Men dagens banker är lika mycket värdepappershandel för egen räkning och allt mer avancerade finansiella instrument som få experter ens förstår. De vill säga verksamheter förenade med mycket stora risker, men som skattebetalarna tvingas garantera på grund av de andra verksamheternas betydelse.
Därför har bland annat en expertgrupp tillsatt av EU-kommissionen föreslagit en uppdelning av bankerna, så att den traditionella bankverksamheten skiljs från den riskfyllda investmentbankverksamheten.
Förslaget ser dock ut att stoppas efter stora lobbyinsatser från bankerna. Det borde vara självklart för Sverige och andra länder som värnar stabiliteten i det finansiella systemet att driva på för en delning av bankerna. Ändå är Vänsterpartiet det enda svenska partiet som tydligt tagit ställning för en sådan politik.
Det fanns en tid då banker var tråkiga och stabila institutioner, då bankdirektören var lokalsamhällets stöttepelare. Om vi vill minska risken för nya finanskriser måste vi göra bankerna tråkiga igen.