2010 var året då en borgerlig regering fick förnyat förtroende av svenska folket.
På Gotland bröts inga trender utan här valde man bort sittande majoritet enligt en mångårig tradition.
Gräset är alltid grönare på andra sidan valet för gotlänningarna.
Men vi var nog ganska många som inte trodde att den rödgröna alliansens löften om guld och gröna skogar skulle övertyga. Inte ens de själva verkade ha trott på det. Den nya majoriteten agerar fortfarande som handfallen och utan någon idé eller vision om vad man vill göra.
Det är mycket svepande ordalag men när det kommer till praktiska beslut blir det mindre aktion.
Man agerar lite som om man fortfarande satt i opposition och inte på makten att förändra till det man anser bättre.
De rödgröna är också oroliga för att tjänstemännen ska ta över mer av makten i kommunen. Denna risk är betydligt större med en svag och svajig politisk ledning än med en majoritet som vet vad den vill.
Har man ingen egen idé är det såklart välkommet om det kommer färdiga förslag från kontoret som man kan klubba igenom som sina egna.
Åke Svensson verkar vara den som var minst förberedd på en valseger.
Vid första kommunfullmäktige efter valet hade han inte ett enda ord att säga till församlingen om den kommande inriktningen. Den avsiktsförklaring som sedan kom var starkt färgad av Miljöpartiet men i övrigt mycket allmänt hållna och allmängiltiga ord.
Det verkar som inriktningen är att vänta och se vad som händer och sedan reagera och agera utifrån det.
Utmaningsrätten blev det avstamp som den nya majoriteten valde att lyfta för att visa att makten skiftat i Gotlands kommun. Ingen har hittills kunnat förklara varför det var så viktigt att ta bort denna möjlighet.
Den som hoppats på en stark och tydlig rödgrön regering på Gotland har hittills inte fått sina förhoppningar infriade. Men efter nyår börjar de nya nämnderna arbeta under rödgrön ledning och då kommer den nya majoriteten att prövas i skarpt läge.
Blir det extra allt till alla eller laissez faire?