Om de offentliga köken i Sverige ska handla mer svensk mat måste man öka anslagen, maten måste få kosta mer.
Detta är ett konstaterande som först kan ses som ganska rimligt. De flesta är beredda att betala mer för vårt mest grundläggande behov: maten, att den ska vara så bra som möjligt.
Ändå är det inte där skon klämmer.
För i våra grannländer får de som producerar maten MER betalt än svenska bönder. Det borde alltså vara dyrare att köpa importerat kött än inhemskt.
Fårbönder på Irland och grisbönder i Danmark får båda mer betalt för sina levererade djur än sina kollegor i Sverige.
Därtill ska läggas att de svenska uppfödarna har högre krav på sin djurhållning. De levererar alltså högre kvalitet till en lägre kostnad. Så det borde inte vara vare sig priset eller kvalitetskrav som gör att utländska leverantörer vinner över de svenska i upphandlingarna till kommuner och landsting.
Jag förstår ärligt talat inte att vi ännu inte haft ett nytt bondetåg till Stockholm.
Lika lite förstår jag hur det kan gå till att det som kostar mindre att köpa kan bli dyrare att sälja i svenska butiker. Någonstans finns det någon som tjänar pengar på det svenska lantbrukets höga kvalitet och förtroende.
Men inte är det bönderna.
Svenska bönder verkar ha ett tålamod som om det kunde säljas skulle göra dem rikare än den mat de producerar. I senaste Land Lantbruk berättar en rad lantbrukare om det regelkrångel som omfattar näringen. Allt från skyltar som inte får sättas upp för att visa besökare till gårdsbageriet till att det kan ta 1,5 år för en miljöprövning som krävs för att bygga ut sin verksamhet.
LRF har räknat ut att mer än var tredje lantbrukare skulle utveckla sin verksamhet om regelkrånglet minskade.
Att först tvingas leva efter regelverk som kräver ständig dialog med ett tiotal olika myndigheter för att sedan ägaren till samma myndigheter ratar ens arbete, det är så provocerande att man har svårt att ta in det.
Franska bönder tar sina traktorer in i stan när de blir arga på jordbrukspolitiken.
Den svenske bonden lägger ner sin verksamhet. Fler och fler väljer att sluta och det är inte svårt att förstå.
Sen står svensken där med rynkade ögonbryn och undrar varför det inte finns svensk julskinka i affären.
Det behövs inte bara ett bondetåg utan konsumentuppror. Vi betalar gärna mer för det svenska men då ska mervärdet också gå till dem som skapar det!