Det är inte så länge sedan som Mona Sahlin avgick som partiledare för Socialdemokraterna. Ändå har tongångarna redan ändrats radikalt vad gäller hennes politiska förmåga och hennes insatser för svensk politik.
I går berättade Maud Olofsson att hon avgår som partiledare för Centerpartiet vid höstens förbundsstämma. Det ska bli mycket spännande att se hur länge omdömena om hennes partiledartid börjar få mer ton av hyllning och respekt än vad som gällt de senaste åren.
Det finns många likheter mellan hur Mona Sahlin och Maud Olofsson har behandlats av debattörer och politiska motståndare. En stor och avgörande skillnad är att Maud Olofsson inte haft några inom partiet som velat henne ont. Såsom det verkar ha varit fallet i Socialdemokraterna.
Maud Olofssons stöd i partiet har varit stort och varmt. Att de flesta i dag tycker att det är dags att hon går är inte bevis för nån protest hur mycket än somliga vill få det till just detta.
Nu kommer fokus att flyttas från Maud till hennes efterträdare. Vem blir det?
Det finns flera namn och nu är det dags att de som pekas ut är tydliga med att berätta om de är intresserade eller inte. Något jamsande om att "det är partiet som bestämmer" hoppas jag att vi slipper höra i denna debatt.
Självklart är det medlemmarna som bestämmer, men om man ställer upp som kandidat eller inte bestämmer ingen annan än personen själv.
Hade jag haft inflytande i frågan skulle jag ha lagt min röst på Annie Johansson.
Tänk er en debatt mellan henne och Håkan Juholt, snacka om att det skulle ställa framtid och modern politik mot... något annat.
Tänk sedan på en debatt mellan en annan som nämns som kandidat, Eskil Erlandssson, och samme Håkan Juholt. Inte lika piggt kanske.
Att Annie Johansson har kompetensen, erfarenheten och förmågan att axla partiledarskapet finns ingen tvekan om. Ser man dessutom vad en partiledare betyder som symbolvärde så är hennes, i politiska sammanhang, ringa ålder knappast en nackdel.
Det var en lugn, glad och stolt partiledare som i går höll presskonferens om det beslut hon fattat redan efter valet förra året. Att hon haft en stor och viktig roll i svensk politik kommer kanske på sikt att överrösta bedömningarna om hennes sätt att prata och klä sig.
Maud Olofsson riskerar inte heller att bli en så kallade lame duck eftersom hon har kvar rollen som näringsminister där hon kan fortsätta att driva centerpolitik.