En kvalificerad gissning är att svenska medier i dag kommer att svämma över av artiklar och reportage om kvinnor.
Kvinnors sjukvård, kvinnors arbete, kvinnors löner, kvinnor i styrelser, kvinnors utrymme i medier, kvinnor i alla upptänkliga sammanhang.
Vilket är bra. Men lite sorgligt. För det blir ju så tydligt att alla andra dagar på året är det annorlunda.
Internationella kvinnodagen har manifesterats sedan 1911. Varje tid och varje nation gör såklart dagen till sin egen. Kraven och problemen ändras med tiden och beroende av utvecklingen i landet.
Problemen vi dras med här hemma känns ju ganska futtiga i jämförelse med hur det ser ut i andra delar av världen där det ofta är förknippat med livsfara att bli gravid och föda barn. Å andra sidan kan man tycka att med all forskning, kunskap och insikt vi besitter skulle vi ha kunnat komma mycket längre än vi gjort.
Som att kvinnor skulle slippa att alltid bli bedömda utifrån sitt utseende. En insikt som bland andra Sonja Schwarzenberger, programledare och frilansjournalist, på ett påtagligt sätt blev varse när hon i förarbetet till ett radioprogram om dragkings gjorde om sig till man och satte sig på bussen.
Hon var förberedd på att bli uttittad men blev helt nonchalerad. Hennes tillfälliga könsbyte leder till följande reflektion: "Och jag inser vad det är som är annorlunda, och att känslan är en av de mest berusande jag upplevt, om det inte vore för att den bestod i något väldigt stillsamt, nästan omhändertagande och tryggt: jag är inte den som ska betraktas".
Som man kan du se ut hur som helst utan att ditt utseende överskuggar det du gör.
Som kvinna blir ditt yttre alltid först bedömt, oavsett vilken position du har.
Ett betraktande och ett bedömande som ter sig allt mer absurt när vi kvinnor gör allt vi kan för att behaga och få MVG i detta.
Det mest absurda just nu är väl cirka 20-åriga bloggaren Kissie som trots att hon knappt vuxit klart har opererat sig till en grotesk barbiedocka och säger sig vara stolt över resultatet.
Ännu har väl gränsen inte passerats för hur smal man kan bli för att vara som allra snyggast utan att dö. Eller hur stora läppar man kan ha utan att kvävas.
Nu har vi firat kvinnodagen i 100 år. Och manskampen har inte ens börjat.
Nog är det märkligt?
Män lider mycket större risk att hamna i kriminalitet och att slås ner i bråk på offentliga platser.
Den manliga könsrollen är snäv som en kroppsstrumpa.
Bilden av män som krigshetsare, våldsmän och maktkonserverare, som oansvariga föräldrar har ingen motpol i form av män som tar avstånd eller arbetar för att förändra denna tingens ordning.
Nog är det dags för en mansdag med dessa frågor i fokus nu?