Dags att säga: Hej då Östeuropa?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det skriver journalisten Erik Zsiga i en ny och mycket ambitiös bok om utvecklingen i de forna Sovjetstaterna, Hej då Östeuropa. Han ansluter sig därmed till dem som anser att länder som Slovakien, Rumänien och Ryssland är i färd att gå om väst. Zsiga gör till och med gällande att dessa länder är Det nya Europa. Det gamla Europa hör hemma på ett museum.
På ett liknande sätt uttryckte sig utrikesminister Carl Bildt efter de östeuropeiska framgångarna i Melodifestivalen i våras. "Det nya - och bättre! - Europa" hade vunnit över en, i Bildts tycke, grupp förlegade västnationer.
Det är fantastiskt att många av de gamla kommuniststaterna har blivit fria och kommit långt i sin utveckling. Men har de hunnit bli "bättre" länder än grannarna i väst? Det är en intressant tanke. Hur väl stämmer den överens med verkligheten?
Är det exempelvis bättre att uniformerade poliser övervakar Pride-parader, som i Riga, än att de själva deltar i den, som i Stockholm?
Är det bättre att drygt 20 procent av befolkningen lever under fattigdomssträcket, som i Slovakien, än att de inte gör det, som i till exempel Italien?
Är det bättre att långvariga politiska ledare försöker ändra i konstitutionen för att få stanna kvar, som i Ryssland, än att de avgår självmant, som i Storbritannien?
Det är frågor som tål att tänkas på.
I sin bok skriver Zsiga om de värderingar som växer sig starka i östländerna. Han nämner en stark lust att arbeta och bidra till samhället, kreativitet och glädje över att vara vid liv just i detta nu. Allt det är bra och viktigt för att öst ska fortsätta utvecklas. Men samtidigt präglas samhällena i Östeuropa fortfarande av till exempel intolerans mot olika grupper.
Det handlar inte minst om misstänksamhet och hat mot judar. Enligt en undersökning utförd av Anti-Defamation League, den tydligaste rösten mot antisemitism, anser drygt sex av tio polacker att judar "talar för mycket om vad som hände dem i Förintelsen".
Precis som i väst, där fyra av tio fransmän håller med om samma påstående, lever anti-judiska föreställningar kvar. Det vittnar om att Östeuropa inte har kommit längre när det kommer till toleransen.
Det tycks även som att de gamla sederna och traditionerna i östländerna tillåts dö ut till förmån för nya, trendiga influenser. Där kapar man bekymmerslöst historiska band, vilket på sikt riskerar att göra människorna otrygga.
Sammantaget tyder dessa invändningar på att Östeuropa har en bit kvar innan det kan springa om väst och vinka hej då i förbifarten.